Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Lundstedt, Vilhelm: Några drag ur internationell politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464f; VILHELBI LUNDSTEDT
hetsbegreppet är som en gråsten, som icke låter sig uppmjukas.
Det är den faktiskt uppehållna ordningen i samliället, som så att
säga inburar rättsmedvetandets rättigheter, så att de icke få
släppas ut och göra ofog i enlighet med sin absoluta karaktär. När
jurisprudensen bestrider rättigheternas absoluta karaktär, så är
därför detta bestridande ungefär av samma värde, som om en
naturvetenskapsman förklarade, att de mest blodtörstiga vilddjur
vore ofarliga, och till stöd för sitt påstående hänvisade publiken att
besöka ett menageri, varest det stode envar fritt att genom
burarnas galler åskåda de fredliga djuren.
På detta sätt, så att säga inburade, framträda icke längre
rättigheterna, när man övergår till en granskning av
Den internationella rättighetscMmären, otyglad och därför farlig.
Av utrymmesbrist nödgas jag tyvärr här yttra mig alltför
kortfattat. I internationella förhållanden finns intet spär av verklig
rättsordning. Sådan skulle nämligen förutsätta en lagstiftare, som
fastställer regler, vilka konsekvent uppehållas genom för sådant
ändamål inrättade opartiska organ, som äro» utrustade med absolut
auktoritet. Men i förhållandet mellan staterna finnes intet av
detta. Därmed saknas underlaget för uppkomsten av både
rättsordning och s. k. rättigheter. Det är emellertid synnerligen
signifikativt, hur man inom rättsvetenskapen likväl söker vindicera
rätts-karaktär åt internationella förhållanden. Låt oss höra, vad den
berömde engelske folkrättsmannen Oppenheim har att säga om
bristen på domstol och exekutiv myndighet i mellanfolkliga tvister.
’’Den förorättade staten måste’’, säger han, "taga rätten i
sina egna händer. Självhjälp och hjälp av andra stater, vilka
sympatisera med den förorättade, utgöra de medel, gencm. vilka
folkrättens regler kunna genomföras och faktiskt bli
genomförda."
Märk nu väl, att intet hindrar, att bådji de tvistande parterna
i egensl^ap av "förorättade" skaffa sig sympatier hos andra. Sedan
får majL avvakta den bloddrypande kraftmätningen, och se
vilkendera partsidan, som avgår med segern. Vad är nu allt detta tal
om en folkrätt efter sådana linjer, om icke ett uttryck för att det
här icke finns något annat än segrarens, d. v. s. våldets s. k. rätt!
Det hela kan ju icke betyda något annat, än att segraren i kriget
hade rätt att vara domare och exekutor i egen sak. Dylik s. k.
rätt är ju blott vad som pralrtiseras bland rovdjuren. I förra fallet,
bland folken, följer rätten den part, som har de starkaste artificiella
vapnen. I senare fallet, bland rovdjuren, följer rätten den part,
som har de starkaste naturliga vapnen, de starkaste käftarna, de
veissaste tänderna och de skarpaste klorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
