Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1927 - Svanberg, Victor: Bernard Shaw: En elak idealist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERNARD SHAW: EN ELAK
IDEALIST
Av VICTOR SVANBERG.
C*jyERNARD SHAW HAR ÄGNAT SITT LIV ÅT ATT
å \ förarga människor, och han lyckas i allmänhet, eme-
^-^ (*J dan han förargar för att förbättra. Vi äro nu en gång
så beskaffade, att vi kunna låta oss förargas utan att bli allt för
förargade — men vem finner sig förbättrad utan att bli ursinnig?
Den allmännaste förargelse, Shaw åstadkommit, tycks ha varit
den att synda mot god ton och anständighet. Hans konst var en
förolämpning mot vedertagna normer, seder och bruk. Diktaren borde
skildra: skildra naturen, skildra byar och badorter, skildra
människor, skildra människors känslor. Vad gjorde Shaw? Han tänkte,
medan han diktade, stoppade in sina tankar i vad han diktade och
ville lära sina läsare och åhörare att tänka också. I epilogen till
ett av sina teaterstycken låter han en kritiker säga, att det inte är
ett drama, utan bara en diskussion; kallar någon stycket för ett
drama, så ämnar han (kritikern) gå sin väg. Det var många, som
gick sin väg från Shaws dramer, därför att de voro diskussioner —
och diskussioner om brännbara ämnen.
I slutet av drottning Victorias långa regering var nästan allting
brännbart i England och bannlyst ur diskussionen i bättre sällskap.
Man var så respektabel. En del saker voro så dåliga, att man inte
alls talade om dem. Andra, som inte voro fullt så usla, kunde få
nämnas och kallas dåliga. Men att diskutera dem i salongerna —
det gick inte an. Och att föra in dem i konstens helgade rike gick
ännu mindre an. Allra minst gick det an att föra fram dem på
teatern, som dels var helig konst och dels sällskapsnöje.
I nådens år 1892 upprördes London under 14 dagars tid av en
teaterpremiär. Pjäsen hette Widowers’ houses och författaren
Bernard Shaw. Konstkritiker ra&ade, därför att stycket behandlade
så opoetiska ting som hyror och inteckningar. Ledarskribenter ställde
författaren till svars för samhällsvådlig agitation, ty de hederliga
män, som leva på hyror och inteckningar, framställdes som sina
fattiga hyresgästers vampyrer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
