Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1927 - Svanberg, Victor: Litterärt bokslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
VTCTOB SVANBERG
är vacker och vederhäftig, men den är inte ny. Ernst Ahlgren
odlade den. Samma trånga, stillastående bygdeliv, belyst av samma
milt skarpa humor.
Nåväl, är det något ont i det, frågar finsmakaren och
hembygdsvännen. Berit Spong såväl som Ernst Ahlgren återger ju livet
självt. Tyvärr måste man svara, att livet inte kan vara det samma
nu s.om för fyrtio år sedan. Livet står inte stilla, det rider snabbt,
eller far bil. Östgötarna ha ej fått det att stanna; de fara tvärtom
själva bil ganska friskt. En fot-vandrande turist i deras landskap
finner sig, även på avlägsna vägar, besvärande ensam om
apostlahästarna, ty urinvånarna åka bil. Jag betvivlar inte, att Berit
Spongs gammaldags sävliga välmåga och lika sävliga fattigdom
finns kvar i vrårna. Men typisk är den inte, som den var på Ernst
Ahlgrens tid i Skåne.
I sin livssyn är Berit Spong mindre släkt med Ernst Ahlgren,
denna hänsynslösa sanningssägande åttitalist, utan hyllar i stället
en allt beslöjande illusionsfilosofi. Men också här känner man snart
igen en stor föregångerska, denna gång en nittitalist, Selma Lagerlöf.
Hennes evangelium, t. ex. i berättelsen om "Kejsarinnans kassakista",
som var tom men troddes vara full och därför födde rikedom, det
evangeliet predikas också "I Östergyllen". En slarvig gumma blir
lycklig, när sonen inbillar henne, att hon får stieka strumpor åt
själva kronprinsen. En byskomakare friar med ett par klumpiga
skor, de bli bort stulna, när de stå färdiga, bli just därför så
oändligt kärkomna, och bli småningom sagolikt fina för barn och
barnbarn. Jag kan inte hjälpa,, att den som intresserar mig mest i den
novellen är en person som det inte står ett ord om: tjuven, som
ordnade saken för do älskande. Inte var han väl någon hederlig
sockenbo? Var han en romantisk luffare, eller kanske en modern bilande
tjuv?
Inget diktslag tar ett så brett rum i dagens diktning soan
hembygdsskildringen på vers och prosa. Det är längesen man räknade
hembygdsdiktarna efter landskap; meningen tycks vara, att varje
socken skall få sin poet, liksom de mer och mer skaffa sig egna
bygdemuseer. Vår störste bygdepoet, Karlfeldt, ondgjorde sig förra
våren över att milstenar och andra kuriosa flyttats från hans
hemort i Dalarna till Skansen och Nordiska museet. De borde fått stå
där de stått. Vore inte ett liknande exportförbud önskvärt för
bygdepoesin? Vore det inte bäst, att man behölle var och en "sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
