Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1927 - Carleson, C. N.: Tidevarvens arvlåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
C. N. CARLESON
Ut de stakade, kämpar på frivillig färd, vältimrat skepp.
Gick då skepp över vågkam, drivet av vinden,
gick med skummande bog, mest likt en fågel.
Gryningen följande dag svängda stäven nått över;
nu de skådade land, bränningars blänkande klippor,
stupande berg och stränder breda.
Var då sjöfärd till ända liden/’
Därpå vandrar skaran till Hrodgars hov, till "den yppersta hall".
"Stenig var vägen, stig ledde männen,
cätt de höllo samman.
Hård, handgjord stridsbrynja sken,
glänsande stålring i rustningen klang...
Sjötrött a ställde de mot väggen sina stora, sida sköldar
och lutade sig sedan ned på bänkarne.
Brynjor klingade, männens rustningar;
spjuten, sjöfarares vapen och värn, stodo kopplade,
de med grått askvirke skaftade lansarne;
var denna järnklädda skara väl väpnad..."
Kort före den avgörande striden, Beowulfs vapenlösa envig med
vidundret i den blodstänkta hallen, riktar denne en bön till
Hrodgar:
"Nu jag väntar, att Grendel, om han får makt därtill,
oförväget vill i stridssal sluka geatiske män,
så som han ofta gjort med daners söner.
Får mig döden i våld, icke du då behöver
likdok svepa omkring mitt huvud,
ty då sköljer han över mig med blod,
bär bort blödande lik, vill därav smaka,
och vid hålväg dold enstöring f råssar utan tvekan...
Bringar mig striden om livet, bästa stridsskrud, som skyddat mitt
bröst,
då till Higelac sänd!
Hredels arvlåt den är, Vaulunds verk.
Alltid fogar ödet så som det skall.’’
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
