Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Carleson, C. N.: Arvsrätt, arvsskatt och konfiskation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
C. N. CARLESON
betydligt försvagades genom arvsrättens "familiarisering", faller
än mera nr räkningen allt efter som samhällsomgivningens andel
i förmögenhetens uppbyggande allt tydligare framträder i
arvsmassan. Då denna andel emellertid svårligen kan med siffror
fixeras, så synes ingen annan utväg stå till buds, så snart man
en gång erkänt "det allmännas’’ insats och anspråk, än att låta
samhället, trädande så att säga i släkt-kollektivitetens ställe oeh
ansvar, åberopa ett slags återbördningsrätt för en som disposition
allt mer utpräglad arvsförmögenhet. I alla händelser: ju längre
släktskapsdistansen från förvärvaren och arvlåtaren är, både i
samtida grader och framtida leder — desto mer berättigat synes även
från "borgerlig" ståndpunkt samhället vara att på grund av sitt
stöd och sin hjälp vid förmögenhetens skapande slutligen övertaga
den. Därom åtminstone borde man allmänt kunna enas redan nu.
En tid, som bevittnar kapitalarvens nästan automatiska ökning på
vissa händer, torde dock snart finna rimligt, att arvsrättens enda
förnuftiga ändamål att bereda närmaste generation en viss
trygghet för starten ut i livet bör omedelbart fixeras genom arvlåtens
begränsning till ett visst underhåll genom räntorna, medan arvets
stomme överföres till det allmänna. Dödsbostämpeln skulle alltså
vidgas till en akt av "konfiskation" i det plausibla syftet att hålla
företag, driftscentrer och kapitaldepositioner, som ligga
uppbevarade för produktiv användning, fredade och tryggade mot
nyckfull disposition och användning, mot den hasard just, som man
tämligen allmänt erkänner plägar vara förbunden med de stora
arvens övergång t. o. m. redan i första led.
Sker det då någon den minsta orätt? Sant visserligen, att den
generation, som anser sig ha "knogat ihop" rikedomen, arvets
grundplåt, kan känna en överföring till samhället som ett grovt
expropriativt ingrepp, men knappast i så hög grad den andre, tredje
eller fjärde arvtagaren, för så vitt icke deras personliga insats
verkligen väsentligt ökat förmögenheten. Och vad när- och fjärrskyldas
"känslor" beträffar och deras "rätt", så saknas naturligtvis i
nutiden helt och hållet den släktmateriella, kollektiv-ekonomiska
grundval för anspråk, som fordom var fast förankrad i
samhällsförhållandena. I alla tider ha känslor fått underordna sig
ändamålsenligheten.
Principen om arvsrättens bortfallande utesluter helt visst icke
smidiga övergångsformer, Om t. ex. en arvinge, ifall han eljest är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
