Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Montelin, Hjalmar: Rättsstat eller förmyndarstat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
HJALMAR MONTELIN
ning med gängse rät tf ärdighetsf öreställningar, särskilt de
humani-tetsbemängda, men anser att begreppet rättfärdighet kan restringeras
till entydighet och därigenom också bli användbart. Och han går
härvid till och med så långt, att han låter det i denna renodlade form
vara den enda ledande grundsatsen för statens verksamhet. Lägger
man så härtill, att dessa konklusioner vila på en moralfilosofisk
begrundning med anspråk på vetenskaplig stringens samt att
författaren i den fasta övertygelsen om dessa slutledningars
ofrånkomlighet rent av vill riskera en politisk revolution för deras
förverkligande — så torde nog en och annan kritisk läsare vara färdig med
sitt omdöme och avfärda det hela som fantasteri o*ch naturrättsliga
naiviteter. =i
Flyktigt besett ter sig omdömet nog så riktigt. Men så visst som
professor Lundstedt ganska avgörande medverkat till
naturrätts-lärans definitiva avförande från skådeplatsen, lika visst förefaller
det vid ett närmare studium, som skulle doktor Christensen ha
lyckats fånga in verklighetsunderlaget i den naturrättsliga
doktrinen och räddat det undan den allmänna fördömelsen. Något finns
visserligen kvar av den gamla surdegen, men inte mycket. Att
ord som naturrätt, naturlig rätt etc. figurera här och var är
ingen avgörande anledning att dänga boken i väggen, lika litet
som att ’ ’rättsmoral’’ är ett konstigt ord. En viss benägenhet för
rigorism, det är allt, men av den specifikt naturrättsliga
metafysiken inte ett spår. I det fall är hans kritik av 1789 års
principer otvetydig.
Framställningen gör anspråk på att utgöra en vetenskapligt
hållbar etik — rent av den enda möjliga. Vid motiveringen härav
har dock mindre den värdeteoretiska sidan av saken —
möjligheten av att överhuvud bevisa några värden — ventilerats.
Författaren gör emellertid riktigt gällande, att en etik, som vill röra
sig inom vetenskapens råmärken, måste avstå från varje försök
att laborera fram något "det högsta goda" i stil med de stora
etiska systemen, vilka för övrigt ha sitt oantastliga berättigande och
värde som uttryck för subjektiva livsåskådningar. Det gäller att
i stället inrikta sig på ett enda värde, dess innebörd, dess historia
och psykologi samt de konsekvenser, som dess realiserande medför.
Detta är egentligen nog för epitetet vetenskap. För Christensen
har det emellertid dessutom varit av vikt att taga fasta på, icke
vilket värde som helst, utan ett värde, som kan uppvisas ha en
universell betydelse. Han finner då, att det enda värde, som har
en sådan allmänmänsklig, central betydelse i värdemångfalden är
det rättsbegrepp, som fått uttryck i vederlagsprincipen prestation
för prestation, lika för lika. Denna dess betydelse visas vara
beroende av dess förmåga att vidmakthålla det för varje sund
verksamhet nödvändiga tillitsförhållandet människor emellan, att skapa
vissa elementära samlivsbetingelser och existensvillkor. Det är
uppvisandet av detta orsaksförhållande den grundläggande
framställningen i boken går ut på. Genom fyndiga biologiska anologier, histo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
