Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Hyllander, L. Th.: Pressen och brottmålsreferaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
L. TH. HYLLÄNDER
folket får den rätta avskyn för mord och dråp, då dess
nyhetsintresse förmäler sig med ett rättspatos, och då det arbetar sig
upp ur det tillstånd av slapp likgiltighet och passiv inregistrering
av brottmålskrönikans dagliga bidrag — det är först då, som de
rätta tecknen äro för handen att vi leva i ett verkligt
rättssamhälle. "
Så långt Huvudstadsbladet, vars nu senast citerade yttrande man
väl lite till mans och på det stora hela taget kunde vara beredd
att göra till sitt eget; att alla äro villiga att skriva under på
påståendet, att den art av svenskt kriminalreportage, gentemot vilket
denna artikel riktar sig, skulle bära "hälsans friska färg på sina
kinder" och få tydas som bevis för "nationell hälsa", torde
däremot allt vara tvivel underkastat. Tvärtom lär det nog finnas
otaliga, som bestämt hålla före, att dess hy är grådaskig öch dess
ögon glåmiga, och som obetingat ansluta sig till den
uppfattningen, att pressen ingalunda fyller sin höga uppgift som
opinionsbildande faktor gentemot brottsligheten genom att med utpräglad
förkärlek rota i allsköns ruskiga brattmålsdetaljer och genom att
för snöd vinnings skull söka göra vad man kan för att
tillfredsställa en bred allmänhets sensationslystnad och dåliga smak. Så
mycket torde då vara säkert.
Syndar man på sina håll i pressen allt för mycket, då det
gäller referaten av de grövre brottmålen, så gäller detta, på sitt sätt,
i kanske ännu högre grad då det är frågan om vissa smärre
förbrytelser. Här, om någonsin, är det pressens ofrånkomliga
skyldighet att framgå med allra största varsamhet och urskillning.
Därför att en stackars sate, kanske under trycket av vidriga och
övermäktiga yttre omständigheter, kanske till följd av lättsinne i
förening med ren och uppenbar provokation — som exempel härå
kan ju blott nämnas vissa avbetalningsgeschäft — råkat i kontakt
med strafflagen, därför bör hans namn och fotografi ingalunda
utan vidare utlämnas åt offentligheten, inför vars forum, som
bekant, betydligt mycket strängare domar pläga avkunnas, än vad
fallet i allmänhet är vid våra domstolar. För en
första-gångs-förbrytare måste man av många skäl noga akta sig att lägga sten
på börda, hans regeneration får ej göras svårare än vad den i
själva verket behöver vara; tar man ej detta i betraktande, bidrar
man i sin mån till en onödig ökning av recidivisternas ingalunda
föraktliga skara. I alla de fall, där på grund av brottets art och
beskaffenhet villkorlig dom kan tänkas ifrågakomma, i alla
dylika borde det gälla som en oskriven lag, att lagöverträdarens namn
ej får publiceras. Det skall här villigt erkännas, att en del av
vår svenska press härvidlag handlar med både takt och omdöme,
men på sina håll brister det dock betänkligt. Och vad än värre
är: så gärna man än skulle vilja, kan man tyvärr ej värja sig
för misstanken, att det mången gång är förbrytarens s. k. sociala
ställning, som blir utslagsgivande för frågan om brottets och nam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
