Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Svanberg, Victor: Grazia Deledda och Nobelpriset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GBAZIA DELEDDA OCH NOBELPRISET
477
Viktigare är frågan, om hon som konstnär är realist. Om med
realism menas skildring av landskap, av Inis och husgeråd, av
folkseder och ansiktstyper, av människors sätt att gå och stå och tala,
så tillfredsställer hon ganska stora anspråk. I sina äldre böcker
redovisar hon allt detta med något av naturalismens
programmässiga och tråkiga noggrannhet, senare har hon frigjort sig och
anförtrott sig åt sy¾álänningens medfödda förmåga att se och avbilda
snabbt, skarpt och behagfullt. Men vi begära numera något mera
av en realist. Är hon själsskildrare? Mer och mer har hon lagt
an på att vara det, samtidigt med att hon knappat in på den
måleriska apparaten. Men verkan är närmast motsatt den åsyftade.
Bilderna för ögat ha blivit allt lättlästare och utsöktare,
själskonflikterna allt söktare och långtrådigare. Hennes romaner äro
radband av pärlor uppträdda på ett mycket enkelt snöre. Något
organiskt samband finns varken mellan pärlorna inbördes eller mellan
dem och snöret. I Flykten till Egypten t. ex. är det fråga om en
skollärare, som syndat i sin ungdom och på sin ålderdom gör
peni-tens genom att ta sig an andras kärleksbarn. För ett ögonblick kan
man duperas och tro, att man följer en människosjäls historia. Men
ett ögonblicks eftertanke skall förvissa varje oförvillad läsare om
att han varit offer för en synvilla: den gamle skolläraren är ett
helgon, som promeneras genom en rad erotiska situationer, vilka
ej angå honom det ringaste. I De levandes Gud har författarinnan
gjort sitt yttersta att inarbeta en själsstudie i en folklivsskildring.
En snål bonde har tillägnat sig en annans arv, en rad olyckor och
sjukdomsfall hemsöka hans familj, och vidskepelse driver honom
att fördenskull lämna arvet till rätter arvinge. Logiken och
stegringen i denna folkloristiska historia är god, men den är mekanisk.
Huvudfiguren förblir egendomligt avlägsen och främmande och
utan inre sammanhang, han reagerar för stötar, men reagerar stelt,
själlöst.
Det kan invändas, att felet inte är författarinnans utan det folk
hon skildrar. Bonden i en italiensk avkrok är en
ögonblicksvarelse, ett stort barn, en halv vilde. Han är utåtriktad, hans
själsrörelser få och flyktiga. Det medgives gärna, men därmed strykas
ej Deleddas fel, utan de fördubblas. Varför pressar hon in
själssammanhang i människor, som inga ha, och varför envisas hon
att vrida och vända dessa stackars människor framför sin kamera.
Att rikta förebråelser till en diktare är, jag vet det, brott mot god
ton, och tjänar föga till. Förebråelsen bör i stället riktas till hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
