Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
NAT ELLOAR
och naturliga reaktionssätt förlora sitt berättigande genom att drivas
in absurdum.
Problemet i "Sonja" ligger, som vi sagt, inom de personliga
känslornas — på teatern alls icke fridlysta — gebit. Det är icke något
politiskt eller socialt skådespel sålunda. Det bereder oss nöjet att
se en äktenskaplig konflikt inom ett svenskt arbetarhem gjort till
föremål för dramatisk analys. Man har icke blivit bortskämd med
särdeles många eller betydande arbeten av dylikt slag inom svensk
dramatik hitintills.
Endast på det helt naiva stadiet är man fången i den illusionen,
att utvecklingen ständigt bär uppåt och framåt. Frånsett att
ingen över huvud taget vet, hur det i verkligheten förhåller sig med
framåtskridandet, kan man alltid trösta sig med, att utvecklingen
åtminstone går i cirkel. Allt är blott nya kombinationer av gammalt
stoff. Vad som sker är blott begjutning av nytt vin över gamla
läglar. Envar av oss lever tillräckligt länge för att hinna uppleva
den omvärdering av alla värden, som för ungdomen ännu framstår
som en förfärande katastrof. Nytt är gammalt och gammalt är
nytt. Man måste se friskheten i detta för att icke uppfatta det som
ett anskri av förtvivlan... Finnes en klarare spegel av tidsandan
och en bättre mätare på gamla idéers sammansmältning och inbördes
reflexion än konsten? Redan Hamlet undervisar om att konsten är
naturens spegel och angående skådespelarna säger han, att de äro
tidens krönika i sammandrag.
Man synes räkna med, att naturalismen nu spelat ut sin roll på
teatern. Den har tillsvidare efterträtts av så många -ismer, att
det i skrivande stund är omöjligt avgöra, vilken av dem, som
kommer att vara den allra modernaste, då detta läses. Låt oss för
enkelhetens skull blott tala om modernismen — och därmed mena
det senaste på regins område. Vad denna modernism i närvarande
stund mest strävar till och även gör anspråk på att ha uppnått,
åtminstone delvis, är stil. Men den är själv en blandning av stilar.
Vill man ha detta åskådliggjort för sig med ett praktiskt
exempel, kan man lämpligen studera D:r Lindbergs iscensättning av
"Livet en dröm". Därav kan man också lära, att stilblandning
icke är detsamma som stillöshet. Åtminstone icke alltid. Man har
sedan ett alldeles motsatt exempel på, att modern regi även kan
vara detsamma som stil-renhet, när dramats art så fordrar, i
Racine ¾ "Fedra", tillrättalagd för modernt bruk av herrar Molander
och Jon-And.
Med framförandet av "Fedra" uppfyllde Dramatiska teatern en
förpliktelse, som — det kan kännas skönt för den att ha fullgjort.
Det fransk-klassiska hovdramat är eljest ingenting uppbyggligt för
vår tids människor. På naturalismens bästa tid ansågs det helt och
hållet omöjligt. Det upptogs då någon gång för att ge en fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
