Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1928 - Svanberg, Victor: Ett lyriskt år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett lvriskt är 31
undsjukan i ett litet instängt, självätande samhälle. I den miljön
har poeten härdat sig till en virtuos människoföraktare, som med
framgång för hatets etsnål i vassa linjer över allt han vet och
känner, över historiens och sagans gestalter, ja, naturens moln och
stjärnor gå ej fria för hans bittra stick. Ämnena äro ej nya,
tekniken ej heller; det är en pånyttfödelse av Snoilskys och Frödings
klara formspråk i den korta reflexionsdikten, t. ex. sonetten. En
försummad tradition, väl värd att förnyas, om nämligen förnyaren
har en personlighet att ge som egen insats. Och det har Lindström.
Man känner det bäst inför ett par dikter, där han vänder sin
oblid-keligt skarpa strålkastare mot sig själv, Såpbubblor, Sångarglädje,
Anden i flaskan. Han ser sig soon en skönande, glad att få
weltschmerzpoem förnämligt tryckta, och han ville ha varit en nypa
salt i den värld som ruttnar bort:
Den allra bittraste tanken
är den, att en skuld du bär
till något av den stanken
som kväljer och äcklar dig här,
Kanske är det förmätet att vilja trösta en så allvarlig
själv-rannsakare. Annars ville man svara, att just sådana bittra
dikter äro en nypa friskt salt i vår förljugna förnöjsamhets-litteratur.
Trots att han blott ser fulhet vågar han drömma om ’’andra
världar, tidlöst evigtunga’’, och trots att han blott ser tokiga
idealister, vågar han vänta "en klok Don Quijote på en bättre häst".
Förmågan att se och dock tro, se världens uselhet och dock tro på
det godas makt, gäller det nu att tillkämpa sig. Ett gripande
vittnesbörd om den kampen är Erik Blombergs sista dikter. Den fångne
guden. Denne skalds utveckling vittnar tydligt om tidens
obönhörliga krav. Vid sin debut visade h^in en grubblares drag.
Senare har han bemödat sig att skriva älskliga små visor. Han
gjorde det i kompaniskap med några vänner, esteter från Uppsala,
de flesta konsthistoriker, nu stockholmare och journalister. Detta
kotteri hade satt sig före att odla det lilla formatet, lugnet och
stillheten, den bundna värmen, med andra ord konservera idyllen.
Jag konstaterar med tillfredsställelse, att kotteriet — eller dess
program — nu sprängts. Asplund avföll 1925 med Klockbojen,
Selander satte sig 1926 i en spårvagn och upptäckte rörelsen (se hans
diktsamling Staden!). Mascoll Silverstolpe ensam framhärdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
