Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1928 - Alegård, Gustaf: Folkökning och krigsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l^OLKÖKNINö^OCH tRlGSFABA 105
räkna dem som ett slags krig. Men om satsen gäller under
primitiva förhållanden, då man icke såg någon annan möjlighet att öka
näringsmedlen än att utvidga sina gränser, så följer icke härav, att
satsen gäller i våra dagar med dess så helt olika förhållanden och
staternas ömsesidiga beroende av varandra. Skriftställare på
1600-talet, t. ex. Sir Walter Raleigh, och även senare författare, anse
överbefolkning leda till ’’det allmänna, oundvikliga eller
nödvändiga kriget’’. Detta var möjligen riktigt på en tid, då en
intensivare brukning av jorden icke var möjlig, men i våra dagar kan
man omöjligt tala om "det nödvändiga kriget". "Man kan tryggt
säga, att bland de skäl, som hittills förmått statsmaktema till krig,
ha befolkningsproblemen icke spelat någon roll", säger Harold
Wright. Detta är väl dock en sanning med modifikation. Även
om en hastigt växande befolkning icke direkt utgör en fara för krig,
så kan den bli det indirekt. Vi måste först göra klart för oss,
att överbefolkning är ett svävande begrepp. I allmänhet föreställa
vi oss väl, att överbefolkning är för handen, när en stor del av
befolkningen lever på svältgränsen. Men denna definition är icke
fullt riktig, ty överbefolkning kan även finnas under andra
förhållanden, t. ex. när proportionen mellan folkmängd och
existensmedel blir sådan, att levnadsstandarden måste sänkas. Det är här
vi ha den betydelsefulla faktorn, levnadsstandarden, och all vår
strävan går ut på att höja denna standard hos folket i dess helhet.
Denna höjning kan givetvis ske genom en ändring i
egendomsförhållandena, ett fördelningsproblem alltså, men endast till en del.
När folkmängden växer hastigt kan det bli nödvändigt att i minst
samma tempo öka produktionen för att ej levnadsstandarden skall
sjunka. Men denna hastiga ökning av produktionen är ej så lätt
att åstadkomma. Här möta vi också de stora
friktionsmöjligheterna mellan tvenne grannar. En vanlig utväg att söka öka
produktionen är att höja införseltullarna, att föra en strängt
protektionistisk politik, men detta leder lätt till misshälligheter med andra
länder och formliga tullkrig kunna utbryta och i varje fall ökar
det inte grannsämjan. Den vanligaste stötestenen är dock frågan
om kolonierna. I kolonierna finnas möjligheter för moderlandet
att bli av med en del av sin överflödiga befolkning och från
kolonierna hämtas råvaror, som till billiga priser produceras av
infödingarna. Kolonierna äro vidare lämpliga avsättningsområden för
det egna landets produkter. Men som jordens yta är begränsad och
de bördigaste områdena snart upptagna, uppstår det lätt kiv om de
delar, som icke äro besatta, eller tvister om "mandatområden" o. d.
Man tänke på striderna om kol och järn, om olja och gummi etc.
Att en hastigt växande befolkning även kan ha ett psykologiskt
inflytande i dålig riktning ha vi ju exempel på från våra dagars
Italien och de krigiska toner, som ibland komma därifrån. Men
redan under merkantilismens tid, då största möjliga folkökning
ansågs vara idealet för att bl. a. antalet soldater skulle ökas, utgjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
