Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1928 - Händelser och spörsmål - Säkerhet och nedrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5(j HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
(let svenska förslaget lagt till gmiid för diskussionen, och ehuru dess resultat
i skrivande stund ännu icke föreligger förefaller det som om tanken på
en allmän kollektiv skiljedomstraktat vinner allt starkare anklang.
Tyngdpunkten av diskussionen liar dock legat på de regionala trygghetsfördragen
och det är tydligen där man närmast väntar sig resultat. Utan att
undersöka, huruvida de politiska förutsättningarna finnas för uppkomsten av nya
’’Locamopakter’’ i Europa kan det i samband med vad som sagts på en
del håll inom svenska pressen beträffande Sverges ställning vara anledning
att med ett par ord beröra frågan.
Det har gjorts gällande, att uppkomsten av nya trygghetsfördrag
föreskrivande ömsesidig hjälp för do anslutna, även skulle öka utanför stående
staters förpliktelser. Om ett trygghetsfördrag mellan exempelvis Finland odi
Ryssland ocli ytterligare några stater andra än Sverge kommit till stånd, eå
skulle i händelse av ett krig även Sverge vara bundet av fördragets
bestämmelser om vem som vore att betrakta som angripare och följaktligen, resonerar
man, förpliktat att stödja den angripne genom sanktioner riktade mot
angriparen. Detta resonemang står icke i överensstämmelse med den allmänt
vedertagna och erkända uppfattningen om folkförbundsmedlemmarnas förpliktelser
i händelse av ett krig. En bekräftelse härpå har man i holländaren Rutgers
memorandum till trygghetskommittén. I sin analys av folkförbundsaktens
artikel 16 erinrar han om den år 1921 av församlingen antagna resolution,
i vilken det heter: ’^Det tillhör Nationernas förbunds olika medlemmar att
avgöra om en överträdelse av pakten ägt rum’’ (och sålunda förpliktelsen att
tillgripa sanktioner inträder). ’ ’Denna doktrin är nu allmänt
antagen’framhåller Rutgers och tillägger: "Även om den icke vore det kan rådet icke
åberopa någon text eller tillämpa några sanktioner för att tvinga en
medlem att rätta sig efter ett beslut av rådet i enlighet med artikel 16 som
denne medlem icke finner välgrundat. Det är medlemmarna själva som
besluta om utförandet av sina förpliktelser enligt artikel 16."
Detsamma gäller naturligtvis även om ett brott mot de regionala
trygghetspakterna. Det är icke rådet eller någon annan instans, som äger besluta
om den enskilda staten skall tillgripa sanktianer, utan det är denna sjäh’
som avgör om ett brott föreligger och om sanktionerna skola tillgripas.
Trygghetspakten har med andra ord för den utomstående staten endast det värdet
att den underlättar för denna att avgöra vem som är angriparen i händelse
ett krig skulle utbryta. Och finner staten i fråga, att ett rådsbeslut i saken
icke varit tillräckligt grundat, är den ej förpliktad att rätta sig efter det
eller får tvingas därtill mot sin vilja.
Detta vad som rör den teoretiska sidan av saken — och det är ju med
högst teoretiska resonemang man här rör sig. Praktiskt sett förefinnes ju
icke nu några förutsättningar för ett Locarno mellan våra östra grannar och
— för att säga vår tanke rent ut — att överhuvud taget tänka sig det lilla
Sverge som garant för ett fördrag mellan Ryssland eller Finland stöter på
det löjliga.
Ur denna synpunkt liksom över huvud med tanke på trygghetsproblemet
synes Genevedebatten ge oss föga i utbyte, ty den svenska ståndpunkten är
och förblir den, att endast den allmänna nedrustningen utgör ett
tillfredsställand e trygghetsmoment.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
