Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Fried, Leon: Viktor Rydbergs sociala diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvas han med gisselrapp.
Grotte har ej råd att mista
ens den sista
gnista
af dess späda lefnadskraft;
därför hugig med snärt oeh skaft!
Tårar strömma, kinder blekna,
läppar darra, senor vekna.
Kvid, du trälabarn, och gråt,
om def lindrar, men framåt!
Gråten sinar i den djupa,
hemska ångesten att stupa
under deras fötter, som
komma närmast därbakom.
O, vid detta dofva tramp,
som du ständigt hör bakom,
griper liten hand i kramp
om den stygga, stygga stången,
Själfva krampen är för svag,
oeh du famlar, släpper tag,
tumlar ned på trötta knän,
stupar så i döden hän,
trampad till en blodig deg
under tusen andras
kvalförtyngda steg.
Man erinras om Elisabeth Brownings Barnens klagan; den hade
jämte en hel del andra dikter, företrädesvis sociala, bl. a. Ho<^s
Linnesången, utkommit i svensk översättning i Edvard Fredins
Skilda stämmor (1884), som förresten var tillägnad Viktor
Rydberg. Brownings dikt som väl också Hoods sång om den stackars
sömmerskan har förmodligen påverkat Rydberg.
Själen i grottemiljön är kanslern-mammonsprästen — försåvitt
man nu kan kalla honom en själ. Han är maktlärans,
penningkultens oeh utvecklingsteorins representant, som i sin festpredikan
talar om "kulturens offerväsen"^ som en nödvändig institution,
och som hyllar den starkes seger över den svage. Det har
säkerligen varit Rydberg en stor njutning att göra denna makthungriga,
genommaterialistiska figur till en kyrkans man; tillsammans med
kung Frode utgör han den heliga treenighet, republikanen,
anti-klerikalen oeh demokraten Rydberg ständigt hade ett gott öga till:
tronen, altaret och penningpåsen. Rydjberg har emellertid, synes
det mig, i honom direkt efterbildat äi^kebiskopen-kanslem i Goethes
Faust (andra delen); redan titeln är ju nästan densamma. Goethe,
som genomgående i Faust förföljer den snöda mammon och in i
det sista blev sin antiklerikalism trogen, har i prästen gisslat
kyrkan, som ständigt söker tillskansa sig de största materiella
fördelar. När han av kejsaren fått tillstånd till det stora kyrbbygget
jämte en hel del förmåner för kyrkan, avlägsnar han sig — för
att omedelbart återvända och med en djup bugning framställa
ytterligare önskemål. Sak samma i Grottesången: ständigt på nytt
återkommer kanslern-prästen, "gör en sirlig ibock" och begär nya
offer för Grottes räkning. Kanske o»ckså karnevalen i Faust ligger
bakom den karnevalsartade festen i Grottesången, och kanske
kyrk-bygget i Faust gett upphov till det stora tempelbygget i dikten.
Grottesången tonar ut i trälens bön till Herren Sebaot om hämnd
över hans förtryckare. Hur hårt han än lider, kan han ej förlora
tron på Guds rättvisa, han ser i en apokaJyptisk syn de fyra ryt-
* Detta uttryck har Rydberg, som Algot Werin i Festskrift till Hans
Larsson påpekat, upptagit från Pontus Wikner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
