Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
Av NAT ELLGAR.
uc
/^^et finnes och har alltid funnits bland pu^
^å Vbliken en del gott folk, som haft alldeles särskilda
pretentio-/ ner på den sceniska verksamhetens litterära och konstnärliga
halt. För dessa mer anspråksfulla har det utomlands länge
funnits speciella teatrar, vilka, med hänsyn till sin slutna ooh intima
karaktär, benämnts ÄZiiöfeteatrar. Idén med dessa är att odla en
mer gedigen, ideellt inriktad dramatik, syftet att tillgodose det
konstnärliga kravet och icke annat. — Genom låga priser och fasta
abonnemang har man hittat på att tillika göra dessa småteatrars
ekonoani fullt tryggad.
Det har nu visat sig, att även hos oss finnes en alls icke fåtalig
publik för dylik elitdramatik. Initiativet till en svensk
klubb-teater har utgått från Dramatiska Teatern och enligt kontinental
tradition har första programmet upptagit uteslutande inhemska
verk — i detta fall Pär Lagerkvists ’"Tunneln" och Hjalmar
Bergmans ’Torten’’.
Båda dessa stycken ha åtminstone egenskapen att vara
exklusiva. Den dramatik de var för sig representera såg dagen under
krigsåren ooh hade inspirerats av stämningen då. I Sverge voro
vi länge obekanta med genren men ute i Europa var den det enda
rätta, om också icke förlösande ordet i en ytterst förvirrad
situation. Den kom med en del överraskande spörsmål, vilka på ett
alldeles nytt sätt förmådde irritera oss med sina hänsyftningar på
det hinsides och med sina djärva spekulationer över livet efter
detta — (t. ex. Sutton Vane^s här tidigare givna ’Till främmande
hamn"). Det var alltnog krigslitteraturens epoik.
En fläkt av denna anda slår emot oss i Tunneln, Den ger ett
intensivt, skarpskuret avsnitt av den tidigare lagerkvistska
diktningen — skälvande hets, besinningslös ångest, hopplös förtvivlan.
Stycket spelas i ett slags ryckigt tempo av utomordentlig verkan.
Den dramatiska spänningen är ytterligt förtätad och pressad
intill bristningsgränsen. De få, men glansfulla lyriska inslagen
svepa, likt ljuskäglor över svarta vatten, över dikten ... Då man
siktar mot skyn och tornar upp evighetsperspektiv, kan man icke
använda vardagsspråk. Det är naturligt och fullt i sin oirdning.
Men man frågar sig med fog, om det icke varit önskvärt med större
klarhet i ord och tankar? Såvida icke avsikten rent av varit att
mystifiera.
Vad menar nu författaren med ett dylikt stycke? Ridån går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
