Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teater 305
upp över en alldeles kolmörk scen, som för en sekund lyses upp av
en väldig blixt, avslöjande en vilt expressionistisk scenbild, ur
vars kaotiska virrvarr man hinner urskilja ett par järnvägsskenor
som en diffus, hastigt svinnande vision. Två stämmor höras i
mörkret: den ena nervöst skrikig, den andra mooioton, dämpad. Man
får genom samtalet intryck av, att det rör sig om en allvarlig
uppgörelse mellan de två. Man kommer även under fund med, att
de befinna sig i en sammanstörtad tunnel. Ur det torftiga
verklig-lietsmaterial dikten består kan man konstruera fram för sig
följande situation... På en underjordisk järnväg har inträffat ett
ras. En av passagerarna, den frackklädde herrn, har fått ett
dödande slag i ibaldiuvudet, då vagnen törnade. Innan han ger upp
andan, rinna några flyktiga minnen .upp i medvetandet. Hans
fantasier röra sig kring vissa tragiska relationer mellan honom
och den andre — den puckelryggige. Hela dramat är en
döds-monoloig, interfolierad av ’’rösten från andra sidan", ty denne
andre är hans döde vän. Det ögonblick, då han själv ger upp
andan, åskådliggöres för oss med ett explosivt skrik, som motiveras
av att han nu kommit till klarhet om att båda två äro döda.
Kunde diktaren finna en mer dramatiskt illusoirisk situation för
utlösning av sitt eget, till bristningspunkten anspända själsläge
— än dödsrosslingarna hos en levande begraven? Ty endast så
kan ett skådespel som detta uppfattas, d. v. s. som frigörelse av ett
förträngt stämningsinnehåll.
Den knalleffekt, varmed "Tunneln" ändade, hade erfordrat ett
utjämnande och försonande ackord. Det kom, men först med
slutscenen, i Hjalmar Bergman’s Porten — porten ut mot det vida,
okända landet, från vilket ingen återvänder.
Det har alltid varit något särskilt med realismen i Hjalmar
Bergmans diktning. Man får noig här en märgfull och mustig
verklighetsskildring men olyckligtvis blir den ofta alldeles för bra
för att verka riktigt trovärdig. Man frestas misstänka, att sådana
djur alls inte finns, vilka i olika skepnader uppträda i Bergmans
romaner, noveller och dramer. I gengäld är alltsammans mycket
underhållande och dikten är ju som bekant för mer än
verkligheten — åtminstone för diktarne själva. Kan^e borde den vara
det i högre grad än nu även för den läsande allmänheten. I
stället ha vi av naturalismens tidevarv fått lära att ställa särskilt
stora krav på verklighetstrohet — framför allt på scenen.
"Swe-denhielms", som gäller för Bergmans bästa teaterstycke hittills,
slog så livligt an, just emedan det står den levande verkligheten så
nära.
Man har mycket litet av den realismen i "Porten". En radikalt
sinnad folkhjälte oöh politisk martyr återvänder, benådad från ett
längre fängelsestraff, till hemmet och de sina. Vid den symboliska
porten mötes han, icke blott av sin något vimmelkantiga familj,
utan av en samling politiska meningsfränder, vilka livligt diskutera
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
