Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 5, 1928
- Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 nat elloar
klimatet och värt temperamentslösa folklynne. Dessutom har vår
tid ett fränare kynne än 1600-talet. Det är en både nyktrare och
allvarligare anda i världen nu än på den starka nationalstatens
extravaganta tid. Den harmlösa leklusten och det rätta
barnasinnet fattas oss över lag. Vi äro mera stela och mindre glada... Vare
nog sagt för att förklara det kyliga mottagande Moliére nu fick på
svensk scen.
*
Klubbteatern presenterade i sitt andra program modern irländsk
dramatik i förnämt urval. De två starkaste namnen, Synge o»ch
Yeats, voro representativt företrädda: den förre av sin komedi
Skuggan över dalen och en tragisk situationsbild Ritten till havet,
den senare av Längtans land.
Yeats’ stycke — för att tala om det sista först — kände man
genast igen, kunde man säga, från Maeterlinck. Att det är
utgånget från samma stämningsvärld och samma andliga officin är
obestridligt. (Det spelades för övrigt första gången redan 1894).
’’Till fjärran länder och till sagomas tid" förde oss den stiltypiska
Maeterlinckska dekorationen, som genoim sin litet konventionella
ton kanske avsåg att låta det så förkättrade diktarordet komma
så mycket mer till sin rätt. Synd blott, att detta diktarord icke
föreföll riktigt tillvarataget på alla händer. Var det skådespelamas
fel eller är det vår egen tid, som icke längre besitter den rätta
lyhördheten och andakten inför den högre poesin?
Som romantikens blyga blå blomma, en sagans "princesse
lodn-taine", sitter den unga makan drömmande framför sin mystiska
gamla bok. Liksom hos Maeterlinck hota alla onda makter detta f
ör-andligade, av själisk skönhet omstrålade kvinnoväsen. Det är den
elaka svärmodern, det är naturens farliga makter i älvornas
skepnader, det är den bryska verkligheten själv med sina
obarmhärtiga krav. Den enklaste rättvisa foirdrar, poetiskt som dramatisl^t,
att denna späda blomma bryts ned av fläktarna från nattens vind.
Döden blir här till en symbol, avsedd eller inte, av poesins egen
hemlösa tillvarelse i realitetemas värld... Hos denna kvinnliga
huvudperson har Yeats i alla fall nedlagt styckets själ och grundidé.
Huvudsaken vid ett dylikt skådespel är givetvis att tillvarataga
dess poetiska stämningsvärden. Det sceniska framförandet måste
koncentreras helt kring detta. Men uppgiften blir just därför ytterst
vansklig, icke minst på grund av tekniska svårigheter att rätt
gestalta mystiken och det översinnliga. Ingenstädes blir det sublima
lättare det löjliga än här. Med fint sinne för sceniska valörers
värde hade regin — oavsett dekorationen — gjocrt, vad göras kunde
för att fånga diktens poesimättade stämningsinnehåll och
kursivera dess karaktär av fantasiskapelse.
Om Yeats’ dikt var idel immaterialitet, dramatiskt tillika något
tunn, så voro Synge’s skådespel så mycket mer tillrättalagda just
för sceniskt bruk. I "Skuggan över dalen" fick man en dråplig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:35:39 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1928/0314.html
