Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 nat elloar
Eugéne Marcbbanks — en av de friskaste och mest originella
figurerna i Shaw’s produktion. Här framträder för första gången
diktaren Shaw — en eljest tämligen tillbakadragen storhet...
March-banks älskar platoniskt Candida och intalar sig, att hennes
äktenskap med prästen är olyckligt, såsom saknande det viktigaste,
kärleken. Knappast inom dörren i prästhemmet går han till attack
mot pastorn oöh första akten slutar med ett regelrätt nappatag
mellan de båda rivalerna om Candida. Maröhbanks har emellertid
lyckats rubba pastor Moreirs självsäkerhet och kraftmätningen
mellan de två slutar med en överenskommelse, att Candida skall välja
vem av de båda hon skall tillhöra. Hon väljer att ge sig åt den
svagare av de två — vilket är prästen och skådespelet slutar med
att poeten försvinner i natten. "Hemligheten i sitt hjärta" tar
han med på färden.
Liksom i Shaw’s övriga skådespel har man i Candida en känsla
av osäkerhet om vart författaren egentligen vill komma. Hans
ständigt vakna kritik måttar åt alla håll, man vet icke var man har
hans sympatier — helst vill han nog få oss att troi, att han icke
har några alls. Och så gott är det. Alldeles säkert är, att 99 %
av publiken skrattar på fel ställen... Något av Shaw’s egen
livsåskådning ligger i denna skådespelens mooral-psykologiska anarki.
Även i verkliga livet är det ju omöjligt att alltid avgöra, vem som
har rätt och orätt, vill han säga.
Om inte annat får Shaw emellertid människorna att tänka och
reflektera. Han är det evigt vakna löjet, vill inte låta sig bedras
av skenet, hans kritik har det allmängiltigas räckvidd, även när den
är som mest nedrivande. Och så har han smaken att låta
försoningens skimmer lysa över den anställda förödelsen. Han för
sunda förnuftets talan, är saltet i den moderna litteraturen.
Klubb-teaterns tredje program. Hoppla, vi lever, blev, vad
danskarne kalla, "en fuldtraeffer". I detta drama om någonsin är
det tidens egen röst, som talar — den tjuter och vrålar, kunde man
säga. Upplevelser, verkliga upplevelser bilda bakgrunden. Eött
blod och blottade nerver, levande dramatik, köpt till dyrt pris...
Om problemdramatiken (Ibsen m. fl.) tenderade att skapa ett
stillastående konversationsdrama utan yttre händelser, har den nya
dramatiken — oich Tollers stycke hör i särskilt hög grad dit — åter
tagit upp "handling" på scenen. Hoppla är en hel minexplosion
av händelser, en revolutionsroman, berättad i en rad sceniskt
effektfulla avsnitt. Huvudintresset kommer därför att knytas till det
sceniska. Ett skådespel som detta kan falla platt till marken (det
har förekommit annorstädes), om icke möjligheterna rätt tillvaratagas.
Regins viktigaste uppgift här blir att få upp speltakten så mycket
som möjligt. Författaren själv har givit den bästa anvisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
