Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatee 311
genom filmscen-inläggen. Om någon anmärkning skulle göras mot
Dramatens föreställning, skulje den gälla det alltför sparsamma
användandet av filmen. Författaren hade föreskrivit filmscener
för nästan alla mellanakterna. Nu måste man uthärda dessa med
åhörande av en ytterligt påfrestande mellanaktsmusik, vilken t. o. m.
framkallade hyssjanden.
Det fanns utomordentliga enskildheter i regin, och det icke minst
viktiga var åskådliggörandet av de s. k. modernistiska idéemas stora
användbarhet. Och dock hade de här tillämpats med stoir
måttfullhet. Grand-hotell-scenerna gåvo en hel provkarta på ljuseffekternas
skiftande praktikabilitet. I stället för en orolig fyr-delning av
scenen har man här smärre situationsbilder, successivt fixerade av
strålkastaren, alltefter som de spelas upp. Åskådarens
uppmärksamhet koncentreras härigenom på det för ögonblicket aktuella,
med undanträngande av det i scenbilden ovidkommande, samtidigt
som arrangemanget med ljuset möjliggör en hastigare växling av
scenerna. Det jäktande, nervösa i tidens eget kynne åskådliggöres
rent sceniskt. Varje enskild situation flammar till likt en blixt,
med eller utan knall, handlingens tempo vinner det avsedda agitatot.
Det är icke ofta det talas så mycket politik på scenen som i Jules
Komain’s Biktatorn, Desto mer uppfriskande känns det att en gång
slippa från det evinnerliga ältandet av erotiska konflikter.
Diktatorn är ett stycke för män och om män. Ett stycke, som måste
äga högt inneboende värde för att göra sig gällande, ty publiken
i gemen är icke inställd på mer krävande tankearbete eller
sysslande med samhällsproblem överhuvud. Det är därför enbart
glädjande, att det kunnat väcka så allmänt intresse, som nu blev fallet.
Jules Koanains ställer upp mot varandra två intressanta politiska
karaktärer, om vilkas realitet ingen kan tvivla. Den ene, Denis,
representerar handlingsmänniskan, för vilken det först och främst
står klart, att samhällsmaskineriet måste hållas i gång till varje
pris och som inrättar sig härefter, den praktiske politikern med ett
ord. — Den andre, Féréol, är partimänniskan, oppositionsmannen,
idealisten, kroniskt oduglig att omsätta sitt program i skapande
verklighet. Den förre hyllar den egna, den senare massans diktatur...
Eomains har tagit de politiska problemen riktigt på skärpen och
naketlagt konfliktläget med obönhörlig konsekvens. Det finns ingen
möjlighet att frånkomma den (i detta stycke logijdd; framtvingade)
tragiska upplösningen av en både personlig och politisk vänskap
mellan två högtstående individer av socialistisk åskådning, en
vänskap, som spirat upp på den vulkaniska grunden av två komplett
motsatta temperament. Här är den springande punkten —
dramats styrka ligger i karaktärsteckningen. Icke blott de båda
antagonisterna utan även andra mer framträdande figurer på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
