Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1928 - Strand, Sven G.: Leo Tolstoj — till hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetsälskande man, vars två stora passioner voro spel och kvinnor. Modern
dog, när Tolstoj var så liten, att han inte kunde få något minne
av henne, men han har dock i fantasin skildrat henne som en
själsförfinad och god kvinna. Ett av kapitlen handlar just om
hennes död och den förkrossande sorg denna händelse medförde.
När han upptäcker, att han inte enbart kan gå upp i sin sorg
utan också har uppmärksamheten och tankarna på andra håll, får
den inslag av självförakt. Hans ärlighet och hans behov att reda
ut sitt inre vet inte av några gränser: "Till råga på allt kände
jag en viss njutning, emedan jag visste, att jag var olycklig, och
jag försökte uppegga sensationen av olycka, och denna egoistiska
känsla kvävde hos mig mer än de andra den verkliga smärtan."
Hur klart framträder inte Tolstojs karaktär i denna uppriktiga
självanklagelse!
Tolstoj har ovanligt fint sinne för alla de skönhetsintryck, som
naturen kan förmedla, och han kan dela med sig av alla dessa
skönhetsupplevelser. Han hör intimt samman med denna natur,
och den skänker honom, styrka och själslig uppryckning. Hur har
han inte t. ex. kunnat skildra arbetet ute på åkrarna under
skördetiden, ett arbete som han för övrigt själv gärna deltog i. Hans
huvudsakliga intresse är dock studiet av människorna, och naturen
skildrar han främst genom den återspegling, som den gör i
människornas inre. I sin människoskildring använder han en
synnerligen givande metod: han tecknar sina personers karaktärer genom
att skildra de handlingar, som de utföra. På det sättet får han
in något fast och gripbart i sina skildringar. Stort och smått
blandas om vartannat, men det finns sällan något överflödigt, något
omotiverat. Allt är inordnat i ett stort sammanhang.
Tolstoj förskönar inte, men han förgrovar heller inte. Någon
cynism eller skadeglädje kan man inte finna i hans minnen. Han
avslöjar hellre sig själv än andra, driven av en omutlig
sanningskärlek och en ärlig övertygelse om sin egen skröplighet. Han
var medveten om att han långt ifrån hade någon yttre skönhet,
och det beredde honom mycken bedrövelse, han kände sin fåfänga,
sin egenkärlek och sin passionerade natur. Men han koketterade
aldrig härmed, skapade sig aldrig någon självbelåtenhetens
njutning; därtill kände han själv allt för stor leda vid sitt liv och sina
svagheter. Någon förställning eller något kompromissande kan man
inte finna hos honom.
Lika litet i dessa som i hans senare böcker bryr han sig om
formen. För honom gäller det att skapa det exakta och
lättfattliga uttrycket. Gång på gång arbetade han om sina böcker, men
hans syfte var inte att åstadkomma någon snarvackrare form utan
få allt klarare uttryck för vad han vill ha sagt. Det avgörande
för honom är innehållet, idéerna, de psykologiska skildringarna
och bekännelserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
