Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voltaire c^ rousseau och samhället 395
dierna, allt det verkligt humant frihets- och rättfärdighetskära i
det italienska, som frambragte Beccaria. Hela sin ungdom har han
levat i förskingringen, några späda barndomsår i Geneve, sedan,
övervägande delen av tiden, i det till hälften franska, till hälften
italienska medeltidsaktigt förtroliga och gemytliga hertigdömet
Sa-vojen, i Genéves kärvare små schweiziska grannrepubliker och deras
erövrade utmärker, i de pompösa, men gästvänliga adelspalatsens
Turin, i sångens, musikens, karnevalens, det uråldrigt gamla,
spetsfundigt aristokratrepublikanska statsskickets Venedig. Någon
varaktig stad, något verkligt, framtidstryggat hem har han aldrig
haft, men som Voltaire i London 1726—1729 blir till den
samhälls-polemiker, som han sedan, i stort sett, skulle förbliva, så tar Rousseau
utifrån, och närmast från Venedig 1743—1744, det språng, som
skulle förvandla honom till Voltaires like eller överman i
berömmelse som social tuktomästare, operatör och uppfostrare — med, i
mycket, så olika gissel, läkarinstrument och läroböcker.
4.
I landsflyktingekaraktären ligger jäsande, molande raseri över
lidna kränkningar och oförrätter. Det är det andra draget
Voltaire och Rousseau ha gemensamt, att personliga ödens förbittring
tyckes en bilda utgångspunkten för deras författeri och
understundom giva en ton av orkan, ett tempo av furioso, ett ljus av
blixtar och brand, en stil av galla och gift, ett väsande, vinande
språk av hån och hat åt deras skrifter, vilka just därigenom fått
den det lidelsefullt upplevda livets heta pust, som skiljer dem från
det mesta av föregående samhällskritik. I yttre avseende har
tillvaron på sista tiden lett sina mest överraskande leenden mot båda
dessa folkets och borgerskapets barn. Rent socialt ha bägge dessa
litteratörer snabbt gjort en karriär, som var ovanlig till och med på
1700-talet. Garvare Arouet är sedan länge lejon i Paris’ förnämsta
salonger. Urmakarsonen från Geneve skall snart umgås på jämlik
fot med rikets högsta adel; omedelbart vid sin ankomst har den
misslyckade gravörlärlingen, musikläraren och informatorn med den
yttersta välvilja mottagits i hus, där man ’’träffade idel hertigar,
ambassadörer och kraschaner". Året efter har man måst tigga
honom om att acceptera en plats som sekreterare vid franska
ambassaden i Venedig. Men Voltaire möter sin chevalier de Rohan. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
