Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 david sprengel
Ambassadören, nyss så hög, sjunker på hasoma och blir darrig av
häpnad och skräck; Rousseau säger honom farväl i få, men
säkerligen väl valda vändningar, öppnar åter dörren och går långsamt
bort mellan de utanför väntande lakejerna, vilka, i detta fall, med
otvetydiga tecken tyckas ha visat, att de mycket hellre skulle ha
kastat ut sin herre genom fönstret än Rousseau.
Från sin post finner sig denne dock utkastad, eller har kastat ut
sig själv, och ambassadören skojar honom till på köpet på hans
pengar. Men när Rousseau försökte röra upp himmel och jord mot
greve Montaigu i de kretsar i Paris, som stodo de maktägande nära,
gick det honom, som det hade gått Voltaire, när han hos sina
förnäma vänner hade sökt stöd emot huset Rohan — man bara ryckte
på axlarna:
Alla voro ense med mig i att jag var kränkt, förfördelad, att orätt hade
mig vederfarits, att ambassadören var besynnerlig, ondskefull och orättfärdig
och att hela denna historia för beständigt vanhedrade honom. Men vad mera?
Det var nu en gång så, att han var ambassadören, medan jag bara var
sekreteraren. God ordning, eller vad som kallas så, krävde, att rättvisa skulle
förvägras mig, och den blev mig förvägrad ... Långt ifrån att ge mig någon som
helst upprättelse eller gottgörelse överlämnade man till och med frågan om mitt
gage åt ambassadörens tycke och smak, och detta av det enda skälet, att jag
icke var fransman ...
Under den allmänna förvirringen mot slutet av Ludvig XIV:s
regering hade ambassadsekreterarna, som dock fortfarande kunde
avancera och bli ministrar och resident er, upphört att designeras av
utrikesministern eller konungen personligen och blivit så gott som
helt beroende av sina förmän, som anställde dem; och ehuru
Rousseau alldeles förträffligt hade tjänat den franska staten, blev han
nu såsom utlänning utkastad ur den! Efter sin övergång som
sextonåring till katolicismen var han förut utkastad ur Geneve!
Rousseau intygar, hurusom det var denna upplevelse, som gav
honom första impulsen till hans sociala siffergranskningar. Han har
förut nämnt, att ambassadör Montaigu sedermera ^’begick så många
vansinnigheter, att resultatet till slut blev, att han rappelierades och
anmodades att återgå till näringarna", varefter han icke hörde talas
om honom förrän vid hans död:
Måtte Gud förläna den stackars människan frid! Han var lika lämplig för
ambassadörsställningen, som jag i min barndom var lämplig till prokurator. Det
hade dock endast berott på honom att med heder hålla sig uppe förmedelst min
hjälp och låta mig hastigt gå vidare i det yrke, för vilket greve de Gouvon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
