Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 david sprengel
tiden kommo att te sig såsom till oförlåtlighet brottsliga. Men
medan hon så småningom befriade honom från nästan alla hans
vänner och förbindelser, ordnade hon ändå åt honom en sorts i yttre
mening proper, trivsam, lugn och respektabel småborgarinteriör, som
mitt i det parisiska bullret kunde leda hans tanke tillbaka till de
söndagsstilla urmakarhemmen i Geneve, ett slags liten putsad
schweizisk gravörverkstad, fridsammare än mäster Du Communs, lämplig
att där författa balligrafiskt utarbetade protester mot flärden och
fåfängan hos de mondäna, allt under det att samma sirliga hand
skrev av noter åt dem. Och så tycks hon ha lagat utmärkt mat, och
Eousseau var en smula gourmand och satte värde på ett gott bord;
och så smickrade hon och upphetsade alla hans svagheter och
framför allt misstänksamheten. Men till att börja med var Thérése först
och främst för Rousseau i all sin förnedring ett rent naturbarn, som
måste ha sin charm för honom, just därför att hon tycktes stå så
vildinnelikt och vildinneskyggt helt utanför kulturen och samhället,
såsom han själv sedan sina tidigaste år kände sig stå och sedan
dess allra innerst också önskade befinna sig. Och när det sedan
visade sig, att hon, hennes närmaste och nästan allt vad detta
av-skrap företog sig, snarast utgjorde frukter och resultat av kulturens
och samhällets värsta förskämning, blev ju även det ypperligt såsom
exempelsamling, provkarta och ständigt närvarande
åskådningsmaterial av idel sorgliga ting, som med fog kunde tillvitas den
snedvridna mänskliga utvecklingen och de sociala missförhållandena.
Och till slut blev det just de lidanden och de samvetskval hon
beredde honom, som återuppväckte hos honom den rätta förbittringen
han behövde, den rätta högt ropande tragiska smärtan hos en, som
blivit landsflykting och biltog i hela världen och till och med inom
sig själv — den livsstämning, som återframkallade hos honom hans
barndoms skärande, gälla anklagarskri mot livets bödlar, skriet som
ännu genljuder mot oss genom hans samhällskritik liksom av hans
Bekännelser. Därför var det kanske logiskt både att Rousseau efter
episoden Montaigu omsider skulle hamna med den åldrade,
anskrämliga Le Vasseur fyra trappor upp vid den skränande, av
bordeller uppfyllda rue Plätriére i Paris’ centrum och att Voltaire
efter episoden Rohan skulle bege sig till markisinnan Du Chätelet,
som bedrog honom, och till kungen av Preussen, som också lurade
honom, och sedan till livstidsförvisningen i det pyntade slottet i
närheten av Grenéve (Rousseau i Paris och Voltaire vid Geneve!),
där han hade sina evigt avhållna och evigt begabbade franska ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
