Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Wigforss, Ernst: Spararen, slösaren och den arbetslöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 ebnst wigfokss
och kris. Som ett motstycke till den ovan citerade tankegången
hos en modern amerikansk bankdirektör kan det ha sitt intresse
att anföra några rader från IVIalthns Principles oif Political
Eco-nomy 1820:
’’Man bör ständigt erinra sig att mäinniskornas tendens att ge ut pengar
har fruktansvärda motståndare i böjelsen för lättja och önskan att spara för
att förbättra sina villkor och sörja för familjen; och att alla teorier som
grundas på antagandet att människor alltid producera och konsumera så mycket
de ha förmåga att producera och konsumera, vila på en bristfällig kunskap om
människonaturen och de motiv som vanligen påverka den."
Svaret man brukat ge från det håll, som ansetts representera
den mera "ortodoxa’’ ståndpunkten, har alltid varit av samma
natur. Efterfrågan på varor och därmed på arbetskraft blir inte
förminskad, därför att man ökar efterfrågan efter ett visst slags
varor och minskar den efter andra. Om "kapitalisterna" komme
på den idén att "spara" mycket mer än förut och "konsumera"
mindre, så betyder det ju bara att de inte längre köpa kläder
och skodon och mat och tjänare och boningshus och smycken i
samma mängd som förut, och i stället skaffa sig fabriker och
maskiner och råvaror etc. Arbetarna få arbete som förut, fastän de
få tillverka andra slags varor. Själva få de minst lika mycket i
lön och kunna köpa lika mycket konsumtionsvaror som förut,
medan de hålla på och bygga upp "realkapital" åt spararna.
Även den naturliga människan, som av någon slags omedveten
"socialism" är böjd för att betrakta hela samhällets ekonomiska
liv som en gemensam strävan att på ett rimligt sätt använda
resurserna i arbetskraft och naturtillgångar, finner detta resonemang
av teoretiska ekonomer ganska naturligt. Om man sätter folk i
arbete med att göra skor eller bygga skofabriker, blir det ju
efterfrågan på arbetskraft i båda fallen. I ena fallet får man ju
visserligen mera skor att konsumera omedelbart, i senare fallet får
man ännu mera skor lite längre fram. Det kan ju vara nog så
svårt att avgöra, vilket man har mest nytta av. Men varför man
skulle låta bli att producera allt vad man kan, eller varför man
inte skulle kunna konsumera allt man redan producerat eller skulle
kunna producera, det förefaller ganska obegripligt. I grunden
byter man ju i våra moderna samhällen sina produkter eller tjänster
mot andras. Om man bara själv har någoit att komma med, bör
man alltid kunna få något igen. Min köpkraft är ju till sist ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
