Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1929 - Gardell, Albert: Platons idévärld och kristen djävulstro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLATONS IDÉVÄRLD OCH KRISTEN DJÄVÜLSTRO 121
landet och sammanhanget mellan de två olika tillvarelseformerna,
och detta problem blir större och allt mera svårlöst i samma mån
som vi göra skillnaden mellan dem större. Och det var just därpå
i synnerhet nyplatoaiismen inriktade sig. Klyftan mellan det
andliga och det materiella gjordes avgrundsdjup. Det gudomliga kom
så högt och så långt bort, att det blev oåtkomligt för de jordbundna
människosjälarna. Denna jorden blev jämmerdalen, jordelivet
människans förnedring, och räddningen fanns endast genom hjälp
ovanifrån och i att människan av hela sin själ vände sig bort från det
jordiska och med all sin kraft strävade mot det eviga, det
oupphinneliga, uppnåeligt endast i en annan tillvaro, som därför med
nödvändighet måste poneras. Denna världen var neddragande, var
ett hinder, blev det onda. När det sanna och fullkomligt goda blev
oåtkomligt för människorna här på jorden, blev joirdelivet
degraderat, vilket i sin ordning medförde ett i hög grad överdrivet,
exstatiskt, ohyggligt förstorande och understrykande av det ondas
princip. Så manade man fram djävulen, som under århundraden
var den härskande och styrande över västerlandets folk, en
irrationell, beklaglig, men skrämmande verksam kraft i den europeiska
kulturutvecklingen. Om vi blott för ett ögonblick ställa oss
inför den satsen, att något ont egentligen ej finnes och rätteligen
aldrig borde ha funnits i vår föreställningsvärld, hur sorgligt
kommer då icke allt det lidande att te sig, som djävulstron och den
rasande nitälskan i kampen mot djävulen åsamkat oss ett par
årtusenden igenom.
Den kristna religiösa åskådningen, som fick sitt dogmatiska
innehåll utbildat under hellenismens och de sokratiska skolornas tid,
påverkades starkt av den platonska åskådningen, som ju gick för
att vara det högsta inom den dåtida kulturen. Kristendomen blev
därför utpräglat dualistisk, och en religiös rörelse, som sökte de
bredare lagren, trälarna och de fattiga, som var så socialt
inriktad som den kristna, fick i strävan efter det eviga och i läran
om ett liv bortom denna jämmerdalen ett synnerligen verksamt
hjälpmedel för en fruktbringande propaganda.
Den dualistiska världsuppfattningen, vetenskapligt utbildad inom
nyplatonismen och inom denna till ytterlighet skärpt, breder
genom kristendomen ut sig över den senromerska världen, blir
religion och folktro. Det är då förståeligt, att jordelivets
undervärdering, att det onda och låga i livet i folkfantasin fick ett konkret
och åskådligt uttryck, blev livslevande i djävulsgestalten. Lätt och
naturligt och ganska fullständigt blev alltså Beelzebub världens
herre.
Denna lära möter nu germanerna. Tillvarons tvåhet blir ett
problem att brottas med för storvulna germanska huvuden. Uppgiften
som romarnas andliga arvtagare voro de till en början icke vuxna,
de tappade sammanhanget med det vetenskapligt disciplinerade
grekiska tänkandet och fingo den antika kulturen endast i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
