Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1929 - Gardell, Albert: Platons idévärld och kristen djävulstro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
ALBERT GARDELL
populära, mera drastiskt och sinnligt åskådliga utformningar. För
germanerna och medeltiden dunstade Platons höga idévärld bort,
de fingo blott förgrovningen, motsatsen mellan himmel och
helvete, båda tänkta efter jordiska analogier, mellan begärelserna och
lustarna, som pocka på tillfredsställelse å ena sidan och längtan
mot det högsta tänkbara å den andra.
För germanerna var detta icke lyckligt. Germanen är icke
livsfientlig till sin läggning. Han vill bejaka livet och känner sig
icke böjd för att gå på sidan om livsproblemen i tiden.
Kenässan-sen, Västeuropas naturvetenskap och vår moderna industriella
teknik äro vittnesbörd nog. Kristendomens sönderkluvna
världsuppfattning blev därför för germanerna en verklig tvångströja. För
starka, livskraftiga själar är det farligt att känna sig dragen åt
olika håll. Man får av den handlingsfyllda germanska medeltiden
det intrycket, att i sig själva mäktiga, livsbejakande, uppbyggande
krafter hämmas och ledas in på avvägar genom den så småningom
inarbetade föreställningen, att det eviga är vår frälsning, att vi
skola sträva efter detta, även om hela vår innersta natur strävar
emot, och att detta jordiska är föraktligt, lågt och syndigt, även
om en verksamhet enbart i det jordiska utlöser vår kraft i
fullständig mänsklig harmoni. Man blir stämd till vemod, när man
ser medeltidens sunda livskraftiga och lidelsefulla, ännu icke
genom en förfinad kultur avslipade människor med skogarnas och
steppernas härdande liv bakom sig, obarmhärtigt och hänsynslöst
påtvingas en främmande för deras kynne icke avfattad, livsfientlig
världsåskådning. Dualismen blir här tragisk, ty det är icke bara
fråga om olika lärosystem och olika uppfattningar, som klaras upp
i disputationer och genom minutiös dialektik, det gäller
livsförel-sen, gäller mången gång att liksom vrida sitt liv ur normala,
naturliga gängor, att göra våld på det väsentligaste och starkaste
i sin egen själ. Det medeltida livet har därför också att uppvisa
så mycken sönderslitenhet och så många ohyggligheter.
Väl är det sant, att så som omständigheterna utformade sig,
kunde det ej bli annorlunda, livet följer strikte sina
förutsättningar och lagar, men lika sant torde det också få anses vara, att
bland varelserna på jorden människan just är en, som fått
förmågan att gripa in som medspelande i natursammanhanget. Vi kunna
icke bryta kausalsammanhanget i naturen, men vi kunna genom
våra insatser modifiera eller få fram varianter i det naturliga
skeendet. Det hör det mänskliga livet till, i all synnerhet kulturlivet,
att mildra naturkrafternas råa, hårda verkan; vi kunna göra
naturlivet till ett mänskligt liv. Det är denna uppmjukning av de
ursprungligen råa livsformerna, som vi kalla kultur och
humanitet. Och det är väl meningen med kulturutvecklingen, att den
skall möjliggöra en mera raktgående inriktning mot det
eftersträvade resultatet; rationalisering innebär ekonomisering. Många och
allt för långt gående avvägar undvikas om man kan sätta ett be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
