Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1929 - Händelser och spörsmål - Sockerfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
HÄNDELSER OCEt SPÖRSMÅL
skatten med tio enheter, var det enligt vänsterpartiernas mening självklart,
att en sänkning av soekerskatten även skulle ske. Förslaget om denna senare
sänkning hade därför" ingenting att skaffa med höjningen av socker tullen, utan
frågan kunde kort och klart ställas så: bör en förhöjning av sockertullen med
tre öre per kg. ske?
Många skäl talade emot. Dels har konsumenterna i alla tider genom
socker-tullen måst hålla sockerindustri och betodling under ännarna med stora
understöd. Med gällande tullsats är detta understöd omkring femton
miljoner kronor årligen — en summa som räcker till huvudparten av alla
arbetslöner. Det måste helt naturligt kännas motbjudande för mången
att ytterligare öka detta understöd, särskilt som det ju gällde ett
jordbruk, som är av naturen bättre gynnat än vad som är fallet i landets
Övriga delar. Dels medför ju en tullförhöjning, att understödet åt betodlingen
skulle få föras efter en orättvis grund, varjämte erfarenheten alltid har visat,
att en tullförhöjning är omöjlig att avskaffa även om den aldrig så mycket
betecknas såsom tillfällig. Härtill kom i detta speciella fall, att en ej ringa
del av understödet skulle komma att hamna hos spekulanter.
Inför dessa skäl reagerade ledamöterna av vänsterpartierna olika. En del
av dem sågo frågan mera principiellt och vägrade att gå med på en ökning av
understödet. Andra hävdade, att det ju dock kunde tänkas, att det nuvarande
läget voro av övergående natur och att det därför kunde vara rimligt att
genom ett tillfälligt understöd från statens sida hindra att en mängd människor
omedelbart skulle förlora för dem värdefulla arbetstillfällen. För att undgå
de ölägenheter som enligt vad som sagts äro förenade med en tullförhöjning,
föreslogs från detta håll, att för den del av odlingen, som betodlarna hade rätt
att inställa, skulle staten garantera ett lönande betpvis. De nödiga medlen
därför skulle tagas ur statskassan.
Emellertid startades från högenpartiets sida en hetsig kampanj mot denna
subventionslinje. Som ett led häri ingick även att söka förmå betodlarna att
avvisa statssubvention. I Blekinge lyckades detta. Men i fråga om den
dominerande betodlarf öreningen, den skånska, misslyckades försöket, vilket icke
hindrade högerpressen att utlägga denna förenings uttalande, som om detta skulle
innebära ett avvisande av subvention. Allt detta ledde till att mången, som
förut varit böjd att medverka till understöd åt betodlingen, nu började tycka,
att om betodlarna icke ville mottaga understöd, borde det icke påtvingas dem.
Subventionslinjen vann emellertid anslutning från majoriteten i
vederbörande utskott — och om alla de, som ville att ett understöd i en eller annan
form skulle ges åt betodlingen, i sista hand åtminstone samlat sig omkring
subventionslinjen, hade denna kunnat vinna bifall. Men när regeringen och
dess parti icke fingo igenom tullförhöjningen — röstade de avslag på
subventionen och fällde den.
Genom sockerfrågans utgång vid årets riksdag har inskränkningen i
sockerbetsodlingen -blivit verklighet. Ben för 1929 tecknade bet arealen uppgår till
allenast 58 procent av fjolårets areal. Detta torde delvis bero på att
betodlarna närstående tidningsorgan och lokala betodlarföreningar agiterat för
odlingsinskränkning för att därmed vinna ett påtryckningsmedel på
statsmakterna. Säkert är, att denna taktik får motsatt effekt. Och det är ganska
troligt, att 1929 blev ett tillfälle försutet, som icke kommer igen på mycket länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
