Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1929 - Hessler, Carl Arv.: Den socialdemokratiska arbetarrörelsen ur några sociologiska synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SOCIALDEMOKBATISKA ABBETABBÖBELSEN 147
dtiktionsmedlens fördyring, och lönarbetaren såg sig alltså avstängd
från varje möjlighet att "komma sig upp" inom näringslivet. Så
uppstod socialdemokrati och fackföreningsrörelse och erbjöd
arbetaren i sina många organisations- och förvaltningsuppgifter en
utlösning för hans självhävdelsedrift. Det gäller emellertid i
allmänhet lägre poster av praktisk-organisatorisk och därför mindre
ansvarsfull art, som sålunda anförtrotts män ur arbetarklassens egna
led. Den högsta ledningen har i övervägande grad legat i händerna
på intellektuella, härstammande från bourgeoisin.
Den store folkledarens andliga fysionomi och demagogens är icke
en och densamma. Den verklige ledaren är en kraftfull natur, som
vet massans vilja men som har egen viljestyrka nog att trotsa massan
och låta sitt handlingssätt dikteras av sitt eget omdöme, då han
finner, att läget så kräver. Han vet, att hans uppträdande skall
framkalla opposition, men han förlitar sig på att hans
ledarställning kommer att vara lika fast grundmurad som någonsin förut,
sedan oppositionsstormen väl bedarrat, ty massan kan icke undvara
honom. Teoretiskt är han i varje ögonblick avsättbar, men massan
resignerar inför hans inkräktande på dess suveränitet, ty den är
medveten oon att han dock går dess ärenden och vill dess bästa. —
Demagogen däremot vågar icke spjärna mot udden. Han faller
undan för massans opinionsyttringar, ty han vill ständigt ge sig sken
av att vara massans ödmjuke tjänare. Han besjälas icke heller av
den verklige ledarens glödande hänförelse för sin sak och sin idé.
Hans målsättningar äro icke en livsnödvändighetens skapelse utan
en produkt av kall beräkning och privata intressens främjande. Han
söker i sitt handlande ständigt anpassa sig efter massans stämning
och önskningar. "Ich muss ihnen folgen, ich bin ja ihr FÜhrer"
(citat efter Michels: Z. S. d. P., sid. 236), lär en tysk arbetarledare
med en underton av bitter sarkasm ha yttrat. — Demagogen är
vanligen en konjunkturmänniska. Under en tid, då arbetarrörelsen
betraktas med misstro och förakt, ställer den stora krav på sina
ledares offervillighet och oegennytta. Ledarskapet blir ett
martyrskap. Men så snart socialdemokratin känner sig nog stark att lämna
det revolutionära trotsets skamvrå och bestiga parlamentarismens
aktade estrad, slå demagogerna följe med den. Detta förhållande
har givit upphov till den s. k. akademikerfrågan, som i sekelskiftets
tyska socialdemokrati var särskilt brännande; man hyste ett
onyanserat misstroende mot varje intellektuell socialist, i vilken man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
