Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1929 - Hessler, Carl Arv.: Den socialdemokratiska arbetarrörelsen ur några sociologiska synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
CARL ARV. HESSLER
folkviljan genom metoden med imperativa mandat. Då en kongress
eller partidag skall äga rum, få delegerade bestämda instruktioner
om huru de vid förhandlingarna skola sig förhålla; dessa
instruktioner få icke frångås, såvida icke ärendet kommit under
partimedlemmarnas förnyade prövning, vilket föranlett deras utfärdande av
nya direktiv. Massan har därmed velat hävda sin rätt att utöva ett
bestämmande inflytande över sin egen ledning. Detta kan givetvis
ur vissa synpunkter anses fullt naturligt och försvarligt, men det
medför desslikes allvarliga olägenheter. Den delegerade får icke
vika från sin position inför några nya argument eller ens inför en
ny problemställning och varje debatt måste med nödvändighet bli
illusorisk. Detta har gjort metoden med imperativa mandat i hög
grad oelastisk och berövat ledningen den smidighet och
anpassningsförmåga, som är oundgänglig vid länkandet av ett stort partis öden.
Det imperativa mandatet liksom referendum är numera icke av
någon större praktisk betydelse.
Den oligarkiska tendensens faktum har därmed blivit allt mera
påtagligt. — Ledningens argument för dess förhandenvaro gå i
första hand ut på att massan icke är kompetent att blanda sig i
partiets högsta ledning. Massan saknar förmåga att överblicka de
fullständiga konsekvenserna av ett beslut eller en handling, den
är icke i stånd att förbereda en aktion eller välja det rätta
ögonblicket för dess verkställande. Ledningens större intellektuella
kvalifikationer vore alltså den primära orsaken till
maktkoncentrationen i dess hand. — Men ledarne ha också sökt prestera ett annat
argument för maktens innehav. De åberopa sig på den demokratiska
process, genom vilken de nått sin ledarställning. De göra anspråk
på att i sig förkroppsliga massans vilja, att vara dess legitima
uttryck. I kraft av denna sin ställning kräva de massans
respekterande av de åtgärder, som de finna vara med massans strävanden
mest förenliga. Om massan trotsade sina ställföreträdare, skulle
detta innebära en självmotsägelse: massan hade upphört att hysa
förtroende för sig själv. Detta betraktelsesätt bottnar i vad Rob.
Michels (Z. S. d. P., sid. 270 ff.) rubricerar som bonapartistisk
ideologi.
Oligarkins bejakande behöver icke innebära demokratins
förnekande. De två utesluta icke varandra. Med sann demokrati bör
man enligt prof. Steffen (Sociala studier, VII, sid. 128) mena
de myndiga medborgarnas, resp. partimedlemmarnas delaktig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
