Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1929 - Oljelund, Stefan: Fackföreningsrörelsen och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tfACKFÖBÊNtNGS&ÖfcEtSÉÜT ÖÖfi StATÉtt
173
Den misstanken är med rätt eller orätt för handen, när det gäller
de ekmanska avtalslagarna. Men ändå: Kan fackföreningsrörelsen
ha något principiellt emot att exempelvis tvister om kollektivavtal
avgöras på rättslig väg? Naturligtvis, svaras det, har rörelsen
ingenting däremot och det hänvisas till de fria
överenskommelser som fått plats i många avtal, enligt vilka tvister om
kollektivavtalets innehåll och tolkning icke få göras till föremål för öppna
konflikter. Vad var det då fackföreningsrörelsen ville undvika,
när den protesterade mot avtalslagarna? Var det den faran att
staten blandar sig i avtalsförhållandet mellan parterna? Var det
den omständigheten att den föreslagna lagstiftningen var partisk och
orättvis — en "klasslagstiftning"? Eller var det den
oanständigheten att arbetarna hysa misstro till statens och de lagstiftande
myndigheternas vilja till opartiskhet och objektivitet? Betraktas
månne den demokratiska staten ännu som en överklasstat, vilkens
handlingar så snart den inlåter sig på dessa områden, alltid måste
utfalla till den borgerliga klassens förmån mot arbetarklassen?
Frågorna äro tillräckligt viktiga för att motivera ett försök till
svar.
Problemet skulle antagligen ha varit enklare om den svenska
arbetarklassen liksom den tyska i revolution vunnit den
statsförfattning som omskapat staten till en demokratisk folkstat med
möjlighet för folket att vid varje val ge uttryck åt sin vilja.
Förmodligen skulle då arbetarklassen i Sverge liksom i Tyskland ha haft
att försvara den nya staten mot reaktionen och därvid kommit att
besjälas av en annan uppfattning om den demokratiska staten. Trots
en energisk författningskampanj är det dock tydligen så att
författningsändringen kostat den svenska arbetarklassen för litet i offer
och blod för att den rätt skulle varsebliva övergången mellan
gammalt och nytt. Man torde nämligen svårligen kunna förutsätta
en så genomdriven åskådning hos arbetarklassen, att den icke nöjer
sig med mindre än att den ensam för all framtid får härska över
staten och besluta om de ändamål, som statens institutioner skola
tjäna. En sådan allt-eller-intet-ståndpunkt har hittills icke
kännetecknat det svenska folket, ej heller den svenska arbetarklassen.
Anledning finnes således till det antagandet att den svenska
arbetarklassen icke lyckats övervinna sin misstro mot staten och dess
institutioner, trots att staten icke längre är densamma som före
författningsrevisionen, före den allmänna rösträtten. Övergången från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
