Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1929 - Strand, Sven G.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kan med viss rätt sägas, att denne diktare löper risken att allt
för mycket isolera sig i sin egen värld, att råka in i en allt för kall
och steril andlig atmosfär. Men i Ekelunds fall blir risken inte så
stor, att den skymmer bort de värden, som hans diktning rymmer.
Ty en diktning av så djupt och allvarligt mänsklig karaktär som
denna kan helt enkelt inte undgå att förr eller senare vinna gehör.
För en och annan kan måhända Ekelunds fria poetiska form bli
besvärlig. Men för den, som lärt känna och uppskatta hans
diktning, framstår denna form som hans naturliga uttryckssätt. Han
har känt de moderna lyriska formernas otillräcklighet, han har
funnit rimmet vara vulgärt och störande för tankens klarhet och
känslans ärlighet. Det tvång, som rimmet och en mekanisk metrisk
konstruktion innerst inne utgör, har han inte velat pålägga sig.
Han har fordrat en friare rytmisk rörelse, större svängrum för
nyanserna och stämningarna. Och det har han funnit i den fria
versen med stark påverkan från antikens versmått.
Det fanns i Ekelunds tidigaste diktsamlingar (Vårbris och
Syner) inte mycket som varslade om vad som skulle komma.
Visserligen anslog han en spröd och subtil ton, som i sin nyckfullhet
markerade att han var en man för sig. Det är alltid något dämpat
och diskret över hans dikter, han spelar alltid med sordinerat
instrument. Till en början var han främst naturlyriker, och hans
utveckling har allt mer gått från denna genre till tankelyrik. (Melodier
i skymning, Elegier, In Candidum, Havets stjärna och Dithyramber
i aftonglans.) Han iakttar och skildrar det skånska landskapet i
dess olika skiftningar med stor ömhet och noggrannhet, med fint
sinne för övergångar och mellanformer i färg och form. Det är
en innerlig och lågmäld lyrik, som undviker de stora orden och de
berusande lovsångerna, denna ekelundska naturlyrik. Ett tema,
som varieras i många av dikterna, består av skaldens ensamhets- och
övergivenhetskänsla. För de flesta diktare bruka åren medföra en
utveckling bort från denna känsla, men i det ekelundska fallet har
den tvärtom stärkts och fördjupats. Inte heller känner han någon
samhörighets- eller gemensamhetskänsla med naturens värld.
Ensam och upptagen av sina grubblerier vandrar han genom naturen,
han uppskattar och njuter av de skönhetsvärden han möter, men
huvudsaken är alltid själens oro och de disharmonier han känner
inom sig.
Framför allt träden och havet bli inspirerande symboler för
honom. Man kan som exempel läsa dikten Lönn:
”Du gyllne träd, jag älskar dig över allt,
du är med din ljusa lätta gestalt
som en barndomssöndags minne,
en vit och lång och ändlöst ljus,
ett majväders sunnanljumma sus
om blånande åsens tinne.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
