Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3, 1929
- Strand, Sven G.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Ekelund får skönheten nu en nästan obegränsad räckvidd,
den kan gripa in i och omgestalta det mänskliga livet högst
avgörande. I dikten Ett ansikte biktar han denna sin tro:
”Skönhet, skönhet, hell din makt att bringa
jordens röster strax till tystnad,
hell din makt att i en svindel
utav rosenfärgad aning sänka
allt mitt väsen ljuvt och sakta,
hell din makt, som kommer
tvivlets tankar att förstumma
och med visshet klar, som gäckar
jordiska förnuftets domar,
hjärtats smärteboning fyller.”
I ett litet prosapoem (i Nordiskt och Klassiskt) har Ekelund
lämnat en både intressant och givande självkarakteristik. Han talar
där om sin skånska hembygd, ”där Sverge börjar”. I inspirerande
ord skildrar han vårens inbrott. Och så kommer frågan: ”Var det
icke som kastades en skugga över livet, som hade luften blivit tyngre
den dag man lämnat dessa lyckliga hagar och lundar?”
Det var dessa tidiga upplevelser och stämningar, som funno form
och uttryck i hans första lyriska alstring. Men harmonin och lyckan
fingo en kort varaktighet. Hemlöshets- och rotlöshetskänslan blevo
allt mer medvetna och ofrånkomliga, det kom en tid av famlande
och osäkerhet, då allt blev kaos och upprivenhet, oro och hopplöshet,
leda och längtan efter något ogripbart, förakt och förtvivlan. Men
även denna period fick ett slut. Den stora upplevelsen, som räddade
skalden, kom med skönhetslidelsens genombrott. Genom hela hans
diktning under dess olika skeden går emellertid som en varm
underström längtan efter barndomens lugna och svala värld. Den stora
ljusa linje, som Ekelund i sin utveckling alltid sökt följa, börjar
just med dessa barndomens erfarenheter.
”Ack, barndomens fjärran värld,
lik evig Homerisk vår
du lyser, o ändlöst djupt
ur levnadsmörkrets flöden
uppstrålande kust.”
(Barndomsminnet.)
Vilhelm Ekelund kan aldrig bli en skald för de många, och det
har han aldrig heller åsyftat. I vår tid, som med en viss rätt kan
beskyllas för ytlighet, bristande allvar och påfallande lust att gå
udenom det djupast och sannast mänskliga, betyder han en andlig
tillgång, som vi helt enkelt inte ha råd att undvara. Det vore en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:35:59 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1929/0187.html
