Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Hedberg, Oskar: Martin Andersen-Nexö's författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN ANDERSEN-NEXÖ’S FÖRFATTARSKAP
197
hade Nexö också frigjort sig från den borgerliga litteraturens
intetsägande barlast; han kunde ägna sig åt skapandet av de stora
sociala eposen, varav Pelle Erobreren var det första, Ditte
Menneske-barn det andra, och det tredje det nu till hans sextioårsdag utkomna
Midt i en Jœrntid.
III.
Georg Brandes’ föreläsningar på Köpenhamns Universitet om
Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur och hans
litteraturkritiska författarskap intill sekelskiftet utgjorde
otvivelaktigt en förnyelse av Danmarks och för så vida hela Nordens
litteratur. Det har för att förringa betydelsen av hans livsgärning
ofta sagts, att han aldrig fick några lärjungar, som satte ’ ’problem
under debatt" i enlighet med hans önskningar. Detta yttrande är
dock ett förnekande av det, som var Georg Brandes’ A och O,
nämligen hans obönhörliga krav på individens andliga frihet; han
begärde aldrig, att en författare skulle skriva efter en kritikers
schablon. Hans sociala medvetande var visserligen villkorligt, hans
sam-hällsåskådning anarkistisk-aristokratisk; men han var alltid a jour
med de sociala strömningarna och kunde med samma uppriktighet
erkänna storheten hos en Bismarck som hos en Krapotkin. I
Danmark blev det likväl hans öde, att hans trognaste disciplar bildade
skola för ett intellektuellt frisinne, som egentligen var
trångsynthet och i sina praktiska konsekvenser icke sträckte sig längre än
till sympatier för några opportuna reformer, för vilka lösningen av
det sociala spörsmålet skulle offras.
Därav kom det sig, att de sociala diktare i Danmark, som
framträdde på nittiotalet och avlöste den s. k. folkliga men i själva verket
falska diktning, som gick under namnet "Skolelærerlitteratur", fingo
full frihet att skriva vad och hur de ville, men något förstående från
andligt frisinnat håll kunde de icke påräkna. Den reaktionära
kritiken försökte naturligtvis tiga eller tvivla ihjäl den nya socialt
anklagande diktningen. När man dessutom betänker, att det i ett så
litet land som Danmark finns ett mycket begränsat antal läsare,
så inser man, att den erövring av vitterheten, vilket den danska
sociala litteraturen faktiskt omsider innebar, icke har ägt rum utan
tämligen bitter kamp.
Man plägar kalla Johan Skjoldborg, Jeppe Aakjær och Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
