Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Hansson, Bertil: Kraftmätningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTMÄTNINGEN
221
Upptakten hos Hendrik de Man är lovande. Början blir god.
Han målar tidsläget med säkra och färgstarka penseldrag. Han
har sett både djupt och rätt, när han talar om den moderna
marxismens hopplösa isolering: "I en tid, då man överallt annars öppnar
fönstren för nya tankar, företer just marxismen en strävan att
isolera sig så mycket som möjligt. I sin kommunistiska variant driver
den denna till inkapsling så långt att till och med en tillbakagång
inträder från det uppnådda höga vetenskapliga stadiet till primitiva
former av vulgär ordsymbolism. Men även de socialister, som vända
sig mot denna vulgärmarxism, driva just genom sitt motstånd mot
den till starkare dogmatisk isolering. För att bestrida
kommunismens anspråk på marxistisk rättrogenhet, varigenom den vill höja
sitt anseende bland de socialistiska massorna, måste ’
’ädelmarxis-terna" lägga huvudvikten vid att betona sin rättrogenhet. Dess
strävan att tänka vetenskapligt och samtidigt tjäna den socialistiska
praktiken tvingar dem visserligen varje dag.att erkänna nya fakta
som äro av helt annan art än de, på vilka marxismen ursprungligen
uppbyggt sitt tankesystem. Därigenom äro de emellertid drivna in
i en defensivställning: teorin lider under praktiken i stället för att
ge den liv. Den klyfta mellan teori och praktik, som ger
kommunismen utanför Ryssland argument mot den socialistiska
arbetarrörelsen, blir därigenom än mera uppenbar.’’
Aldrig har den livsfientliga dualismen inom modern socialistisk
arbetarrörelse fått en mera svidande vidräkning än i Hendrik de
Mans bok. Ingen har tidigare på ett mera övertygande sätt
aktualiserat socialismens kanske viktigaste och mest svårlösta problem. Alla
ha upplevt det, inte minst de unga socialisterna, vilka känna behovet
efter enhet och helhet starkare. Den historiska marxismen hotar
för dem att urspåra till en söndagsreligion, lämplig att omsätta i
sång och strängaspel. Men den klyfta, som marxismen mimera
skapar inom den socialistiska arbetarrörelsen, tycks vara oöverkomlig,
såvida icke en ny, tidsenlig problemställning formas, lämpad efter
våra dagars verklighet icke 1840-talets. Marx var en genial tänkare.
Men det är ett föga värdigt sätt att hedra hans minne, när man
förvandlar hans tankar till teologi och trollformler. Det är vad
marxtraditionen gjort. Marxismen — i den mån den ännu lever
kvar som riktningsgivande program har enligt de Man urartat till
att bli teologi: "Den spelar en analog roll med riten i en kyrka,
som utvecklats till en världslig makt. Den blir själv en partikyrka.
Läran är ej längre motiv till handling utan blott ett hjälpmedel i
agitationen. Ju ’’renare’’ den är, desto bättre lämpar den sig för
agitation bland de delar av massan, som äro tillgängliga för det
gamla trosmotivet. Men för att hålla sig ren måste den mer och mer
isolera sig från den praktiska dagspolitikens aktuella problem, från
annorlunda inriktade aktuella tankeströmningar. Den inriktar sig
därför allt mer på textkritik, tolkningstvister och rent
begrepps-klyveri." Inför sådant står den moderna ungdomen betänksam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
