Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Stolpe, Herman: Konsumentkooperationen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
HEUMAN STOLPE
frihet att inträda i föreningarna, en frihet, som dock var av ganska
chimärisk beskaffenhet, då exempelvis tehandeln så småningom blev
ett kooperativt monopol. Under den första perioden hade man
förbjudit föreningarna att upptaga medlemsavgifter, sedermera hade
man lämnat denna möjlighet till medelanskaffning öppen och nu
ålades föreningarna att genom insatser från medlemmarna förvärva
sig eget kapital.
Genom dessa åtgärder av 1924 hade den ryska kooperationen
återigen fått drag, som gav den vissa likheter med västeuropeisk
kooperation. Dessa likheter ligga dock på ytan och tränga ej på
djupet. Sovjet betraktade det givetvis som en ambitionssak att klart
ådagalägga den kooperativa driftens överlägsenhet över den privata.
Man hade dock mycket små skäl antaga, att den ryska
kooperationen, som tidigare enbart finansierats av staten, nu i en hast skulle
kunna på frivillighetens väg uppbringa tillräckligt kapital för att
bli konkurrensduglig gentemot den raskt avancerande privata
handelsverksamheten. Man fann för den skull lämpligt bevilja de
kooperativa företagen betydande förmåner i olika hänseenden.
Liksom förut erhöllo de förhandsrätt vid varuleveranser från alla
statliga produktionsföretag. Därjämte kunde de påräkna frikostig
kredit, skattelättnader eller skattebefrielse samt särskilda förmåner
vid anlitande av statens kommunikationer. Frigörelsen från staten
blev på detta sätt av mera formell natur. I realiteten stod alltjämt
sovjetstaten bakom den kooperativa rörelsen såsom varuleverantör
och kreditgivare.
Medan kooperationen tidigare visat sin fullständiga oförmåga att
trots betydande förmåner hävda sig gentemot privat konkurrens, har
den efter 1924 års omläggning gått starkt framåt. 1923—1924
ombesörjde statliga, kooperativa och privata företag resp. 45, 20 och
35 procent av den totala handelsomsättningen i Sovjetunionen.
1924—25 hade dessa siffror ändrats till resp. 50, 25 och 25 procent.
Inom detaljhandeln förändrades procenttalen från resp. 16, 26 och
58 till resp. 23, 33 och 44 procent, medan de inom grosshandeln för
sistnämnda period voro resp. 69, 19 och 12 procent.
Med tillämpningen av N. E. P. följde även, att den kooperativa
rörelsen åter blev i tillfälle att bedriva produktion för de anslutna
föreningarnas behov. Redan 1924 ägde Centrosojus 21
industriföretag, varav flertalet (14) inom livsmedelsbranschen. Redan
tidigt erhöll Centrosojus även sovjets uppdrag att vara unionens
representant å världsmarknaden o»ch där ombesörja export och import.
Som avslutning å denna framställning av den ryska
kooperationens utveckling, vilken i första rummet stött sig på Dr Saul Sapirs
av schweiziska kooperativa förbundet utgivna undersökning Die
Konsumgenossenschaften in Russland och Internationella
arbetsbyråns undersökningar, kan det vara lämpligt att foga några
sammanfattande uppgifter ur en uppsats Zwei Jahre
Konsumgenossenschaften in der U. S. S. R., som publicerats i Centrosojus’ informa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
