Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATEfe
241
ibland också sker på ett högst frånstötande sätt. O’Neill forskar
efter meningen bakom tingens yta och drar en skarp gräns mellan
det som är och det som synes. Han är i släkt med andar som Ibsen,
Carlyle, Edgar Allan Poe och gelikar.
Temat i Sällsamt Mellanspel är konflikten mellan den verkliga
och den konventionella människan. Vad som begripligt kan
åskådliggöras i skådespelet och på scenen av författarens högtsvävande,
stundom oåtkomliga idéer blir icke så mycket. Meningen med den
nia akter starka överblicken av den unga damen Nina Leed’s
skiftningsrika levnad är åskådliggörandet av att vårt verkliga liv leves
tusen mil från vardagslivet, att vi icke blott äro jordbundna varelser
utan i släkt med himmel och hav också. Det timliga är ett sken,
vårt verkliga jag förborgat någonstädes djupt inom oss, vi äro icke,
vad vi synas vara etc. Hela vårt jordeliv är ett sällsamt
mellanspel, en förberedelse till en högre andlig tillvaro ... Det låter som
en religiös förkunnelse och O’Neill torde icke stå alldeles främmande
för den tanken själv.
För att på teatern åskådliggöra denna människans dubbelnatur
använder sig 0’Neill av ett scentekniskt trick, som emellertid alls
icke är någon nymodighet. Han låter sina dramatiska figurer tala
två språk, ett som är avsett blott för dem själva, ett annat, avsett
även för andra. Publiken blir delaktig av båda slagens
tungomålstalande. Det är alltså det gamla avsides-talandet på scenen, som
åter kommer till heders och som vid uppförandet nu på Dramaten
blev kvällens mest sällsamma mellanspel.
På Komediteatern har en stor del av säsongen ägnats at
kriminaldramatiken — under förfärligt ramaskriande i en del av
pressen. Såväl Mysteriet Milton som Sista Slöjan tillhöra genren. Det
stora publikintresset är fullt förklarligt, om också förkastligt.
Förklarligt emedan folk, som ägnar sin mesta tid åt korsordsgåtor och
pristävlingar, kräva problemlösningar och sensation också på
teatern ... Förkastligt emedan — ja, emedan motivet icke har
någonting med konst att göra.
Tyvärr visade publiken icke samma intresse för signor
Piran-dello¾ lösning av problemet Alla ha rätt och detta, fastän stycket
var mycket välspelat och mycket bra uppsatt. Möjligen är nämnde
signor för typiskt siciliansk för våra breddgrader. Hans litet för
skickliga och virtuosmässiga bollande och jonglerande med
replikerna och hans upp-och-ned-på-vändning av all logik och alla s. k.
kristliga begrepp verkar clowneri, häxmästeri, illusionism — cirkus
med ett ord. Hinner man med att lyssna uppmärksammare, finner
man emellertid några korn stor livsfilosofi insmusslade här och var
bland den skimrande grannlåten... I alla fall ta vi nog Pirandello
alldeles för högtidligt här i landet. Även filosofi kan odlas som en
lätt fjärilslek.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
