Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Det parlamentariska läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET PARLAMENTARISKA LÄGET
I HÖST FÖR TIO ÄR SEN FATTADE EN URTIMA
RIKS-dag beslutet om lagstadgad åttatimmarsdag. Det var sista
resultatet av den gamla "fruktbärande samverkan" mellan
socialdemokrater och liberaler. Det var också inledningen till
vänsterblockets upplösning. Inom båda de samverkande partierna hade
man en känsla av att en särpräglad historisk period lupit till ända,
att nya problem väntade och att man behövde tid för en
nyorientering utan de band, som politiska allianser pålägga. Brytningens
orsaker lågo djupare än den oenighet i kommunalskattefrågan, som
var en omedelbar anledning till regeringskrisen 1920.
Läget klarnade inte så snabbt, som man i allmänhet torde ha
föreställt sig. Det blev inte strax någon enkel formering borgerliga
mot socialister på den ekonomiska politikens fält, bland annat
därför att socialdemokratin inte var färdig med att låta sin kritik
av det bestående ekonomiska systemet ta gestalt i konkreta
förslag till reformåtgärder. Det som kunde förena alla borgerliga,
var således fortfarande endast den allmänna rädslan för vad som
skulle kunna ske, om socialdemokraterna nådde majoritetsställning,
men i de dagsaktuella frågorna gick stridslinjen lika ofta mellan
vänster och höger som mellan borgerliga och socialdemokrater. Trots
de häftiga striderna om arbetslöshetshjälpen, som på våren 1923
ledde till den socialdemokratiska regeringens fall, var därför klyftan
mellan "vänsterpartierna" inte djupare, än att efter valen 1924 en
ny samverkan i regeringsställning säkerligen varit möjlig att
åvägabringa. Branting föredrog att bilda en rent socialdemokratisk
minoritetsregering, men han var knappast främmande för tanken att
förr eller senare undersöka möjligheterna för en regeringsbildning
med säkrare parlamentariskt underlag. Den hetsiga kampen om
militärfrågan borde ju också vara ägnad att i hög grad försvåra
ett verkligt närmande mellan de frisinnade och högern.
De följande åren visade emellertid att denna svårighet inte fick
överskattas och syntes ge rätt åt uppfattningen att den politiska
striden skulle helt få sin prägel av de olika samhällsklassernas in-
17
Tidén N:r S, IQ2Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
