Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Det parlamentariska läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET PARLAMENTARISKA LÄGET
259
garna i båda partiernas press ha i regel varit påfallande
försiktiga. De socialdemokratiska spegla inte så mycket en principiell
ovillighet utan mera en allmän skepsis, om något av påtagligt värde
står att vinna. Det sista måste ju bli avgörande. Från frisinnat
håll har man inte tvekat att tala om de taktiska fördelarna av
obunden frihet. Synpunkten har aldrig varit främmande för
socialdemokraterna. Men den har tidigare låtit väl förena sig med ett
nyktert vägande av vinster och förluster. Den kommer säkerligen
inte heller nu att vara ett hinder för att välja den politik, som
lovar att ge mest åt de intressen och idéer, som partiet företräder.
Förmodligen är risken större, att man från andra kanten skall
få höra någon stämma mana fram "de oförenliga principerna".
De äro kända. Men de ha ingenting här att göra, såvida de inte
förkroppsligats i direkta politiska krav, som kunna visa sig
oförenliga.
Lätt bygga tankar vid varandras sida,
Men hårt i rummet stöta tingen samman.
Den enda frågan är, om det i praktiken finns ett område för
samverkan, om också på kortaste sikt. Den gamla vänsteralliansen
hämtade nog sin styrka ur en åtskilligt större dosis gemensamma
allmänna idéer, än som åtminstone för ögonblicket står de båda
partierna till buds. Det betyder bara, att man får nöja sig med
att diskutera möjligheterna för ett samarbete av mycket begränsad
natur.
Det kan naturligtvis inte förnekas, att diskussionen till en del
drivits fram av omsorg om det parlamentariska systemet. Men
parlamentarismen är en form, som man prövar för att kunna
uträtta något i sak. Den kan inte få bli ett självändamål, som tvingar
partierna till kompromisser, som de reellt sett anse förkastliga.
Såtillvida ha de frisinnade haft en ganska väl försvarbar position,
då de hävdat sin rätt att vidhålla egna synpunkter och vägrat att
för parlamentarismens skull ge upp sin innersta övertygelse. Men
försvaret har varit alltför mycket formellt. Kritiken har nog aldrig
avsett något krav på sådana uppoffringar. Den har endast riktat
sig mot ovilligheten att på allvar undersöka, om inte frisinnad
övertygelse läte väl förena sig med en uppgörelse åt höger eller
vänster om en gemensam politik under en begränsad tidsperiod.
Visar sig en sådan uppgörelse omöjlig, då får man falla tillbaka på mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
