Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Tiander, Karl: Saarfrågan och Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
358
KARL TIANDEB
Att Brantings uppträdande i förbundsrådet var en vändpunkt i
S-aarfrågan ses ur protokollen över interpellationsdebatten i
engelska underhuset den 10 maj 1923. Sir John Simon, som inledde
debatten, citerar Brantings utlåtanden i förbundsrådet. Genast i
början anföres, att Branting sagt "hårda ord" om Saarregeringen
och förordningen av den 7 mars 1923. "Denna provisoriska
förordning — hade Branting sagt — förutser de svåraste straff för
handlingar som överhuvud icke äro straffbara och i varje annat land
skulle anses för obetydliga förseelser... Jag måste öppet tillstå,
att det gör ett högst ofördelaktigt intryck, att man i ett land, som
anförtrotts Nationernas förbunds förvaltning, funnit nödvändigt
införa en regim, som i bästa fall kunde rättfärdigas under
krigstider."
Mr Asquith yttrade bl. a.: "Om man också genomgår historien
om Rysslands framfart i polska frågan, så finner man icke ett
liknande exempel på despotisk lagstiftning, på en mera hänsynslös
undertryckning av den fria medborgarens grundrättigheter, än i
Saarregeringens förordning. Och denna förordning har utfärdats
med Nationernas förbunds sanktion! Jag tror icke att här i huset
finns någon, som skulle resa sig och försvara denna förordning.
Den står icke allenast i motsats till alla brittiska grundprinciper
och traditioner, den står även i skriande motsats till alla
grundprinciper, som samtliga fria och demokratiska länder söka genomföra."
Efter dessa energiska protester mot regeringskommissionens
våldspolitik i Saarområdet måste ordföranden Eault träda tillbaka och
genomgripande personalförändringar företogos. Nu står
engelsmannen Wilton i spetsen för Saarregeringen och sedan mars 1928 leder
finländska statsmannen ach parlamentarikern dr Leo Ehnroth
järnvägarna, posten, telegrafen och de offentliga arbetena inom
Saarområdet. De lokala intressena företrädas av gruvarbetaren Kossmann,
medan Frankrikes representant fortfarande är den avannämnde
Morize, som ivrigt understödes av tjecken Vezensky. Men också
denna mera objektivt stämda regeringskommission har föga kunnat
ändra i systemet, som är byggt på falska förutsättningar. Den
brutala våldsregimen har emellertid fått vika för en mildare
behandling och de ekonomiska förhållandena ha någorlunda
förbättrats.
Brantings uppträdande i förbundsrådet och den omtalade
debatten i underhuset hade emellertid sina omedelbara praktiska
följder för Saarområdet: förordningen av den 7 mars 1923 indrogs,
president för regeringskommissionen blev kanadensaren Steffens och
franska truppernas evakuation blev principiellt beslutad. Den som
nu vistas i Saarområdet, måste tillstå, att militär ockupationen
be-tydligen förmildrats. Officiellt skulle i Saarområdet endast vistas
800 man (600 fransmän, 100 belgier och 100 engelsmän) "till skydd
för järnvägslinjerna", som det heter, men då landet är ett
genomgångsland för de franska truppernas trafik mellan Frankrike och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
