Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Tiander, Karl: Saarfrågan och Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
KARL TI ANDER
fackförbunden och hela den sociala lagstiftningen, som i Frankrike
dels är ganska efterbliven, dels icke alls har någon motsvarighet.
Fackföreningsrörelsen har i Frankrike icke uppnått nämnvärda
resultat och det vet nog varje organiserad arbetare i Saarområdet.
På detta vis äro Saarområdets arbetare med två ankare förbundna
med Tyskland.
Detsamma kan man även säga om hantverkarklassen, som står på
en synnerligen hög kulturnivå. Även hantverkarna ha liksom
gruv-oeh industriarbetarna framgått ur bondebefolkningen, men genom
händelsernas gång tvungits att träda i bräschen för sina
medborgerliga rättigheter. Allt sedan skråväsendet under medeltiden ha
hantverkarna drivit politik och när man resonerar med de upplysta
hantverkarna i Saarområdet, tänker man ovillkorligen på
1500-talets Hans Sachs, denna typiska representant för hantverkarn med
mångsidiga kulturintressen.
Körande är den tillit som just arbetarna och hantverkarna trots
allt bevarat för Nationernas förbund. De äro fast övertygade, att
Nationernas förbund skall föra rättvisan till seger — icke blott i
deras egen sak, men i hela Europa. Bland de många politici och
journalister, jag talat med om detta ämne, har ingen ådagalagt
någon vidare entusiasm för Genève. För att höra Nationernas
förbund lovordas som en löftesrik institution med stora möjligheter
att skänka världen frid och rättvisa, måste man fara till
Saarbrucken. Förutom den inre tron på sin sak, har befolkningen i
Saarområdet städse betraktat Nationernas förbund som Europas
högsta rättsinstans och med tacksamt minne nämna de de män, som
i Genève hävdat deras lagliga krav — Hjalmar Branting, Unden,
Fridtjof Nansen och andra. När Saardelegationen i Genève besökte
Hollands representant Karnebeek och framförde sina klagomål,
pekade holländaren på en glob, som stod i kabinettet, och sade:
— På detta jordklot är Saarområdet knappast så stort som ett
knappnålshuvud och man överser det lätt, men kan ni få detta
knappnålshuvud att lysa, så observera alla det och ingen kan gå
förbi utan att märka det. —
I tron på sina goda framtidsutsikter fattade ett möte i
Saarbrucken, där Saarområdets alla politiska och ekonomiska
organisationer voro representerade, den 8 oktober 1926 ett beslut, vars
utförande garanterar en smärtfri övergång till nya förhållanden,
när Saarområdet åter får lov att förena sig med moderlandet, och
en gynnsam utveckling av Saarindustrin, sedan franska
kapitalisterna fått lämna sitt lätta byte. Beslutet gällde en kanal som
skulle dragas från Saar genom Pfalz och utmynna i Rhen vid
Ludwigshafen. Denna kanalidé spökade redan 1888 och framkallade
då ett principiellt beslut av handelskammaren i Saarbrucken. 1893
framlades ett projekt, där kanalens längd beräknades till 170
kilometer och omkostnaderna till 32,470,000 riksmark, varav Bajern
skulle betala två och Preussen en tredjedel. Som bäst pågå detalj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
