Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Strand, Sven G.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
SVEN G. STRAND
djupare mening lyckligt liv fordrar ett ständigt eggande av viljan,
en viljespänning till det yttersta, om det så gäller. Viljan får nu
en oerhörd räckvidd, på den beror ytterst den mänskliga
aktiviteten. Ekelund ser dock djupare än till den populära, banala
viljekulten, som just nu förkunnas vitt och brett. Bakom det, som
ytligt sett kan verka som drömmeri och veklighet, skönjer han ofta
en sund och äkta vilja, så hos Ola Hansson. Det är inte så mycket
den yttre viljeposen, som avgör saken för honom, utan dess mer
gripenheten, den inre intensiteten. Han kan gå så långt, att han sätter
likhetstecken mellan tänka och viljestyrka. Mycket betydelsefullt
blir det för honom, att han i den grekiska skönhetsdyrkan kan finna
en stark viljebetoning. Liksom den sanna kraften fordrar
emellertid den sanna viljan, att den inte ropas ut åt mängden, den tål ej
att profaneras, den kräver förtegenhet.
Ekelund har som ingen modern svensk författare levt sig in i
antiken, för ingen har den blivit en sådan realitet. Men han stannar
inte därvid, han gör inte antiken till en isolerad företeelse.
Tvärtom följer lian med stor uppmärksamhet utvecklingslinjen från
antiken in i modern tid. De författare i senare tid, vilkas tankar och
idéer bilda en mer eller mindre direkt fortsättningslinje av den
antika, bli främst föremål för hans studier. Det mer perifera
avlägsnas, för att den stora idélinjen skall komma till synes. Ofta finner
han under dessa strövtåg beröringspunkter och likheter med sina
egna erfarenheter.
Det betyder mycket för hans tro på antiken, att det enda ideal,
som Nietzsche hela sitt liv förblev trogen, var det antika. Det blir
det allra starkaste beviset för att antiken ingalunda förlorat
betydelsen för en senare tids tänkare. Tvärtom: det antika idealet är
ännu i dag en mäktig faktor i den mänskliga kulturen. Det var
för Nietzsche en hjälp i kampen mot pessimismen, det var hans
"stora räddningskälla". Det omdömet gäller minst lika mycket för
Ekelund själv. Nietzsche fulländar enligt Ekelund raden av
tyskantika representanter: Winckelmann, Lessing, Schiller, Hölderlin,
Platon och Goethe. Hos Lassalle finner han också en stark
påverkan av grekiskt tänkande, och hos honom liksom hos Fichte älskar
han framför allt viljestyrkan och energin. Edgar Allan Poe, den
store romantikern, lär honom mycket, därför att trots att hans dikt
växt fram ur lidandet och smärtan han ändå kunnat bli "en av
de ljusaste gestalter, som skridit hän över den mänskliga
skådebanan. ’’
En kritiker har funnit en mycket träffande liknelse, när han talar
om att Ekelund suttit till bords med de bästa, fört lågmälta och
visa samtal med dem och länge och stilla lyssnat till deras ord.
Efter antiken, Goethe och Nietzsche fann han Carlyle, som kom att
få stor betydelse för hans utveckling. Hos honom fann han det
högspända, kämpande temperament, som var ett av de avgörande
kriterierna för honom. Men med åren har han fått blicken öpp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
