Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Strand, Sven G.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram till. ”Att icke eftersträva den grad av livsklarhet,
livsrenhet man kan nå, det skall alltid oundvikligen draga straff
över sig.”
På sina vidsträckta vandringar har Ekelund allt mer närmat sig
det svenska, det verkar nästan, som om något inom honom allt
bestämdare dragit honom åt det hållet. Särskilt Viktor Rydberg
intresserar honom nu, han anser honom nämligen som en i sannaste
mening svensk diktare. Det skönaste hos honom finner Ekelund
i en förening av hemkänsla och naturkänsla med kultur. Många
av hans senare aforismer syssla med det svenska språkets och det
svenska lynnets karaktär. Ekelund har alltid intresserat sig för
språkliga frågor, och det är därför ganska naturligt, att det svenska
språket erbjuder honom stort intresse. På sitt sätt är han mycket
god patriot, och man kan knappast beskylla honom för ensidighet,
för brist på jämförelsematerial. ”Det svenska språkets ethos:
genomskinlighet, renhetsfriskhet. Svensk purism är en tautologi. En
upprätthet, främmande för allt kvasimartialiskt, vartill det så
mycket missbrukats: Skönhet och eldighet i en märkvärdig
förening.” På ett annat ställe skriver han: ”svenska språket, i hela
sin gång, fordrar sinnrikhet och en viss tyngd.” Om något visa
analyser som dessa Vilhelm Ekelunds uppskattning av det svenska.
När allt kommer omkring är nog det honom närmast. Hela hans
inställning i de senare verken visar det.
Hans stora upplevelse, antiken, har emellertid inte förlorat
greppet om honom. Gång på gång återkommer han till tankar och
reflexioner över antikens karaktär och betydelse, främst för en
senare tid. Det klassiska blir för honom ingen övergående tillfällig
period i mänsklighetens historia. Det representerar huvudsumman
av den mänskliga erfarenheten och står sig därför genom tiderna,
”det är huvudlinjen i allt mänskligt”. I detta finner han
förklaringen till att antiken haft och fortfarande har så stor betydelse.
Ganska naturligt har Ekelund kommit i kontakt med problemet
om hellenismens betydelse för kristendomens utformning, som han
belyser på några punkter. Till många av Nya testamentets tankar
och idéer finner han grekiska förebilder. Genom Menandros’
försoningslära går hellenismens väg till kristendomen. Det grekiska
metronidealet finner han ha många beröringspunkter med det
kristna. Den attiska tidens mysticism, ”halkyonismen”, utgör en
pendang till kristendomens mystik. Det är intressant att
konstatera, hur Ekelund kommit att tillmäta mysticismen en allt större
betydelse. ”Att förneka mystik... är att förneka kraften, förneka
energins ädlaste.” ”Allt skönt viljande och all vilja till skönhet
är mystik.” Med denna allt starkare värdesättning av mystiken
har helt naturligt följt ett stegrat intresse för Swedenborg, vår
store mystiker. Den stora religiösa krisen i hans liv intresserar sig
Ekelund särskilt för. Hans uttolkning av Swedenborgs läror har
stort intresse, så t. ex. hans förklaring att det swedenborgska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
