Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 nov. 1929 - Händelser och spörsmål - Bankerna som arbetsgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSE» OCH SPÖRSMÅL
435
i tjänsten voro bland männen över 57 % och bland kvinnorna över 54 %. Tar
man ur de lägre dyrortsgrupperna ut en landsortsstad, D-ort, hade -befordrade
manliga tjänstemän i medeltal 8,467 kr., en obefordrad 3,746. Och på billigaste
ort voro motsvarande siffror 5,645 kr. och 2,888 kr. Den kvinnliga personalen
hade i Stookholm 4,011 kr., på D-ort 3,001 kr. och på A-ort 2,441 kr., och för
de obefordrade voro siffrorna inte avsevärt lägre, alltså 3,933 kr., 2,931 kr.
och 2,366 kr.
Men bilden blir mycket mera ogynnsam, om man ser på de olika
åldersklasserna. För övrig personal var den manliga lönen i Stockholm 3,799 kr.,
då vederbörande hade en ålder av mellan 20 och 30 år. På D-ort var den
2,856 kr. och på A-ort 2,646 kr. Det är alltså den ålder, då inan kan tycka det
är naturligt att önska bilda familj. Och vid varje sådan åldersgrupp får
man återigen erinra sig, att medeltalen förmodligen dölja ganska stora
skiljaktigheter. Men de som eventuellt få nöja sig med 3,000 kr. i Stockholm, ha
föga glädje av att andra vid samma ålder kunna ha det dubbla. Man har
svårt att här tänka sig någon annan utväg än fackföreningarnas traditionella
avtal om minimilöner. Vill och kan man sedan uppmuntra den särskilda
dugligheten med tillägg däröver, bevarar man ju den frihet att differentiera,
som anses så värdefull och naturligtvis i en del fall kan vara det.
Av utredningens översikt av utländska förhållanden inhämtar man också,
att denna metod inte är främmande för bankledningarna på olika håll, t. ex.
England. De engelska lönerna ligga för övrigt högre än de svenska.
Jämförelserna med utlandet, som väsentligen utfalla till de svenska tjänstemännens
fördel, äro emellertid behäftade med alla de kända svagheter, som vidlåda
internationella lönejämförelser och torde inte kunna spela någon roll för
omdömet om de svenska banktjänstemännens krav. Överhuvudtaget hör det till
de krångligare uppgifterna att genom jämförelse med andra grupper söka få
en norm för avlöning av ett visst slags arbete. Och banktjänstemännen få
nog göra den erfarenheten, att arbetsgivare sällan finna några krav på
löneökning berättigade. Hur den s. k. allmänna opinionen ställer sig, beror på
mycket oberäkneliga faktorer, därom vittnar varje lönestrid som föres av
kroppsarbetare.
Utan tvivel kan man vänta, att särskilt en sida av utredningen kommer
att dragas fram som ett argument gentemot tjänstemännen, och det är
jämförelsen mellan löneutvecklingen för banktjänstemännen och för den i
socialstyrelsens lönestatistik redovisade arbetare- och tjästemannapersonalen.
Stegringen i reallön skulle för arbetargruppen ha varit omkring 30 %, för annan
tjänstemannapersonal 8 % och för bankmännen 20 %. Redan i utredningen
påpekas emellertid en omständighet, som får tagas i betraktande, att
nämligen nyrekryteringen varit ytterst obetydlig under det sista decenniet, att
alltså åldersfördelningen bör vara en annan nu än tidigare och att den
genomsnittliga åldern bör ha stigit. Därmed följer i och för sig en ökning i
genomsnittslönen, som förrycker jämförelsen. Dessutom finns alltid den möjligheten,
att hela personalen, som är medtagen i Socialstyrelsens siffror, visar en
annan och större stegring än den obefordrade personal, som
bankmannaföreningen närmast är talesman för.
I alla händelser är det från en annan synpunkt av intresse att jämföra
denna löneutveckling med de organiserade arbetarnas. Om man där håller sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
