Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 nov. 1929 - Händelser och spörsmål - Bankerna som arbetsgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
För alla dessa grupper meddelas sedan årslönerna i olika åldersklasser och
för tjänstemän med olika anställningsår. Slutligen får man också en
uppdelning, den inte minst viktiga, efter olika dyrortsgrupper. Den som närmare
känner vår bankvärld eller gör sig mödan att studera de olika företagens
fondkapital och omslutning, kan säkerligen i viss utsträckning skaffa sig en
föreställning om en del sidor av bankernas förvaltningskostnader, som ha sitt
intresse.
Att man ändå inte åtminstone efter ett första studium av utredningen tycker
sig veta tillräckligt, beror naturligtvis dels på det redan omnämnda
faktum att alla lönesiffror äro medeltal och dels på att
uppdelningen i befordrad och obefordrad personal inte lämnar mera ingående
upplysningar om vad slags tjänster man har att göra med. Den
senare punkten har naturligtvis sitt intresse därför att man framför allt vill
veta något om inkomsterna för det stora antalet lägre avlönade tjänstemän.
Om bankerna visa sig vara mycket generösa mot sina högst uppsatta
löntagare och relativt liberala mot dem i mellanställning, skulle det knappast
väcka någon förvåning. Det stämmer överens med vad man i övrigt vet om
storföretagens lönepolitik och med den lönepolitik som från högerhåll ofta
rekommenderats statsmakterna vid avvägningen av lönerna i det allmännas
tjänst. Ett mindre antal relativt mycket väl avlönade högre poster, där
avlöningen skulle svara mot den högre duglighet, som man alltid förutsätter vara
en stor sällsynthet, och så en bred klyfta till den stora skaran i underordnad
ställning.
Då man alltså ser uppgiften att genomsnittsinkomsten för all manlig
personal — i utredningen ingå 5,972 tjänstemän, varav 4,314 manliga — utgör
6,056 kr., vet man i grunden mycket lite om bankmännens levnadsstandard.
När man ser, att den befordrade personalen i medeltal uppburit 8,709 kr. och
den övriga 4,666 kr., är man ju ett steg närmare verkligheten. Men det
är åtminstone tänkbart, att en överflyttning av ett antal bäst avlönade ur
gruppen "övrig personal’’ till den högre, befordrade gruppen, skulle sänka
genomsnittet ännu ett stycke för de lägre avlönade. Man har här naturligtvis samma
svårighet, som sedan möter, då det gäller att få en föreställning om den
obefordrade gruppens inkomster. Medeltalet kan dölja mycket stora olikheter, och
med kännedom om den godtycklighet, som gör sig gällande vid all
lönesättning trots den fria prisbildningens berömda förmåga att ge åt var och en
vad han för sin arbetsgivare är värd, kan man gissa, att de 4,666 kronorna
innefatta ett antal löner, d. v. s. ett antal människor, mycket långt nere på den
samhälleliga avlöningsskalan.
Emellertid kan det ha sitt intresse att se även på de olika dyrortsgrupperna.
I Stockholm var genomsnittet för den befordrade personalen 11,263 kr., för den
övriga 5,782. Och man får komma ihåg att befordrad oeh obefordrad
personal inte utan vidare betyder en motsättning mellan personal vid mogen ålder
och den i ungdomsåren. Det är klart att de yngre åldersklasserna skola vara
svagare företrädda bland de befordrade, men även av de obefordrade manliga
tjänstemännen befann sig icke mindre än 60 % — i Stockholm mer än 66 %
— över 30-årsåldern. Siffran för de kvinnliga ligger för övrigt mycket nära
intill, över 57 %. Då bankmännen tydligen börja sin bana tidigt, betyder
över 30 år ungefär detsamma som mer än 10 års anställning. Minst så gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
