Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANNS IRONI
Av VICTOR SVANBERG.
#
THOMAS MANN HÖR TILL TIDEN FÖRE KRIGET, JA,
till tiden före sekelskiftet. Han har fyllt en tjock bok med
smädelser mot det nya århundradet och med försvar för sitt
sekel, det gamla. Att bemöta dessa smädelser är av två skäl
ofruktbart. För det första är han som tänkare visserligen ganska
intelligent men mindre logisk än temperamentsfull. För det andra
är han so,m diktare verkligen betydande och mer värd att
förstås än att bekrigas. Han har givit förblivande konstnärlig
gestaltning åt en tidstyp och livstyp, som är central i det moderna
Europas historia. Och ser man djupare, måste man erkänna, att
vad han sett och tolkat angår oss nutida människor ej blott
historiskt. Så långt bort äro vi ej från 1800-talet, att vi icke ännu
ha mitt ibland oss rester av det liv, som då blommade.
Med Thomas Mann borde man kanske hellre säga: det liv, som
då blommade ut. Av det sekel, som han känner sig tillhöra och
som han vill vara trogen, har han i själva verket intensivt
upplevat blott nedgången, upplösningen, döden. Den stämning, vari
han levat, är den i slutet av 1800-talet över hela Europa spridda
och odlade stämning, som då kallades fin de siècle. De företeelser,
som höra dit, har han återgivit med en åskådlighet, en skärpa oich
framför allt en opartiskhet, som söka sin like.
Flera omständigheter ha samverkat till att låta i en tysk
halvstor stad födas en mästare i dekadenskonst. Praktblommorna av
hans art ha skjutit upp i helt annan jordmån, på Londons asfalt
och vid Paris’ kajer. Där är den genuin. Men som bekant skildras
ej alltid en företeelse bäst av den, som varit mitt inne i den.
Allra minst voro de exalterade människor, som vid sekelslutet
skröto av sin livsoduglighet, kallade att bäst skildra sin typ. De
voro alltför excentriska och bisarra, ville vara just sådana, i sin
konst som i sitt liv. De saknade den förmåga av samling, den
respekt för sammanhang, som är nödvändig för människoskildring,
även om de människor, som skildras, skulle vara sammanhangslösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
