Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
VICTOR SVANBERG
Den förmågan äger däremot Mann, och på dekadensen har han
kunnat se både inifrån och utifrån. Ty om han är till god del estet
och lätting, är han lika mycket hushållare och arbetare.
Vilket-dera han är mest, däröver har han själv grubblat mycket och utan
resultat. Ibland synes han mena, att de båda hälfterna av hans
väsen ej äro motsatser, och så till vida har han utan tvivel rätt,
som de tillsammans givit honom hans konstnärliga individualitet.
Thomas Manns arv är ett fat blekt tyskt vin med en droppe
tillsatt av starkare och rödare druva. På fädernet stammar han
från en släkt av lybeckska handelspatricier, från mödernet rinner
romanskt blod i hans ådror. Två motsvarande egenskaper prägla
hans uppväxtmiljö: tysk gedigenhet och fransk elegans. Två
motsvarande egenskaper prägla också hans romankonst: realism och
stil.
Bäst ser man detta i hans stora ungdomsverk Buddenbrooks. Han
skildrar där sin egen hemstad och sitt eget hem. Med synbart
välbehag beskriver han ett rikt borgarhems vederhäftiga men
litet tunga lyx i möbler och mat. De tusentals tyskar, som köpt
och läst någon av romanens till dags dato 336 upplagor, böra
ha fått ett lystmäte för sin fantasis behov av föda och
bekvämlighet. Och dock blir aldrig detta överflöd smaklöst. Soffor och
fruktskålar må svälla och bågna, men de överskrida aldrig
skönhetslinjen. Man vill gärna tro, att morsarvet hos Thomas Mann
verkar detta. Han är också en av de lätt räknade tyska
författare, som funnit nåd för franska smakdomare.
Måttan i realism är så mycket mera anmärkningsvärd som
frestelsen för en diktare att vara uttömmande och tråkig sällan varit
större, än då Buddenbrooks skrevs. Verklighetsåtergivandets
konsekventaste teori, naturalismen, kom sent till Tyskland — ännu
senare än till Sverge — och var den härskande där, när Thomas
Mann utbildade sig till författare. Hans metod har alltid
förblivit naturalistisk, men han har handhaft den med god
urskill-ning. Den överlastning av ointressant stoff, som vanställer Zolas
romaner och som blivit rent olidlig hos en rad utomfranska
naturalister, är man förskonad från hos Mann. Han släpar ej
samman sitt material från fem väderstreck för att andfådd och
röd-flammig av ansträngning stolt visa sin rika fångst. Tvärtom väljer
han granntyckt bland detaljer, som han utan ansträngning känner,
som äro hans naturliga miljö. Någon upptäckare är han som realist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
