Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANNS IEONI
481
bleka, ögonbrynsvarta och parfyrmerade båda. Siegmund
tillbringar större delen av dagen framför spegel och puderaskar. Han
skall bli målare, men inspirationen vill inte infinna sig. Han
tror, att han skulle behöva en upplevelse. Nu går han på operan
med sin syster. De höra Valkyrian, se sagans och Wagners
germanska syskonpar famna varandra, de äta konfekt och känna hetta
i kinderna. De köra hem. Hon kommer halvklädd i hans rum.
De smeka varandra och bitas, som de gjort många gånger förr:
"Mit einer siissen Sinnlichkeit liebte jedes das andere um seiner
verwöhnten und köstlichen Gepflegtheit und seines Duftes
willen." ––––––
När hon reser sig från björnhuden, där de legat, säger hon:
Vad skall Beckerath säga 1 och han svarar: Han får vara oss
tacksam, han får nu en mindre trivial tillvaro.
I "Wälsungenblut" finnes intet av tragisk storhet som i "Der
Tod in Venedig". Ironin härskar suveränt, en ironi, som inte kan
kallas annat än cynisk. Perversiteten har här icke ens det
försonande att vara en lidelsestorm, som bryter konventionens
fördämningar. Väl söker Siegmund en upplevelse — till att göra konst
av — men han orkar ej sträcka sig längre bort från sig själv än
till sin tvillingsyster. De båda syskonen äro snörda fångar i sin
lyxtillvaros bur, de känna en dunkel lust till liv — och de mätta
sin lystnad på varandra, eggade av sina parfymers söta doft. Om
Döden i Venedig ställde borgerlighet och skönhetskult i motsats
till varandra, så pressar "Wälsungenblut" samman borgerlighet
och livsoduglig esteticism till ett oupplösligt helt.
Det är icke meningen att klandra Thomas Mann för hans
amoraliska ironi eller Svenska akademin för dess förvånansvärda
fördomsfrihet, när den gav honom Nobelpriset. Det vore förmätet att
vilja frånkänna hans konst sanning inom det begränsade
livsområde, han så intimt skildrat. Och att vara hänsynslöst sann är
sannerligen nog för att förtjäna ett diktarpris.
Den som själv ser kritiskt på det borgerliga samhället, har minst
av alla anledning att ondgöra sig över Thomas Mjanns medkännande
analyser av borgerlig dekadens. Han har gjort mer än dussintals
indignationsförfattare för att undergräva tron på en framtid för
isolerad borgerlig kultur.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
