Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
VICTOB SVANBERG
skäl, att den är onaturlig, har den perversa erotiken tilltalat
de-kadenterna. Oscar Wilde föll offer för sin lek med den elden i
det moralistiska England. Gide har försvarat pederastin så öppet,
att fransmännen ej trott honom. Thomas Majnn har, här som i
deka-densens övriga zigenaräventyr, stannat på gränsen till vildmarken
med återtåget säkerställt.
Icke ens den strängaste moralist kan, även om han finner
ämnesvalet i novellen betänkligt, göra någoai skälig anmärkning mot
behandlingen. Han kan läsa berättelsen som en historia om synd
och straff. Gud, eller Naturen, triumferar. Den sköna gossens
olycklige älskare drabbas ju av döden. Novellens sens moral är
att förkunna esteticismens förbannelse, förefaller det. Jag
förmodar, att Svenska akademins moralister läst så.
Dock lämnas en annan tolkning öppen och stödes av den
riktning, ironin tagit i denna novell.
I "Tristan" är döden majestätisk men konsten halvt löjlig, i
"Der Tod in Venedig" är även skönheten ren och ädel. Gustav
Aschenbach har över sig löjets skimmer som oförvitlig borgerlig
diktare, men får ett drag av storhet som gosseälskare och pestsmittad.
Det liv, som Gustav Aschenbach levde, ett förborgerligat, tillstängt,
förbenat liv, till dess han ryckes ur det av skönheten och döden,
var det livet värt att leva? Var det alls värt att kallas liv? Är
ej den lidelse, som griper honom, en befrielse? Hans abnorma
kärlek ter sig rikare än hans normala känslolöshet och hans död
mer levande än hans liv.
Dem som mena sig kunna fritaga Thomas Mann från esteticism
och morbiditet, skall man sätta i händerna en liten svåråtkomlig
novelett kallad Wälsungenblut. Den trycktes 1921 i en upplaga
på 530 exemplar och är mig veterligen ej omtryckt. Man
överdriver knappast, om man påstår, att bland de författare, som
oför-skylt hedrats med salig Nobels belöning för verk med "idealisk
syftning", ingen, ej ens Anatole France, gjort sig skyldig till något
mot alla ideal så stridande som detta lilla opus.
Dess ämne är incesten, ej den omedvetna och tragiska, som
Sofokles gjorde poetisk, utan en medveten, öppen och blaserad.
Situationen är denna: I herr Ahrenholds lyxuppfyllda patricierpalats
stundar till bröllop. Hans 19-åriga dotter Sieglind skall giftas bort
med Beckerath, en halvgammal ämbetsman. Ett par dagar innan ber
hon att få ta avsked av sin barndom med ett operabesök i sin
tvillingbror Siegmunds sällskap. De äro lika varandra, smalhänta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
