Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 35
Sist och slutligen: som scenisk prestation en oförglömlig
föreställning, vars skakande realism och sakliga vederhäftighet var något
makalöst.
Dramatens välmenande bidrag för att inge oss avsky för kriget
hade ironiskt kallats Ärans fält — en för »scenen tillrättalagd
bearbetning av en amerikansk film. (Eljest brukar det vara tvärtom.)
Redan denna upprinnelse till stycket har en hel del att betyda.
Inget tvivel om, att den vällovliga avsikten lyckats. Om det skall
behövas fler övertygande bevis för det enkla faktum, att krig
förråar, så fick man det över nog. Det hade gjorts kraftiga
understrykningar, slösats med effekterna, anslagits en ton av våldsam realism,
blottande krigets makalösa råhet, i tankar, ord och gärningar på ett
sätt, som man hittills aldrig sett motstycke till på en svensk scen.
Ändamålet helgar medlen, hade man tydligen resonerat. . . Om
däremot någon krigsapostel eller militär entusiast efter detta omvänts till
fredsvänlighet vore spännande att veta?
I Ärans fält ligger huvudvikten vid typskildringen. Författarna
(de äro två) intressera sig mest för människor och hur olika, men
dock lika, krigets pressning påverkar dem; de ha tagit med en kvinna
i spelet och de ha romantiserat det hela. Bevare oss förresten för
den romantiken! . . . Kriget förnimmes icke som det skräckfulla,
lurande olycksöde, det människomalande helvete någonstans icke
alltför långt därborta, som den fjärran mullrande åska, även bokstavligt
— vilket gav Männen vid fronten dess alldeles särskilda
skräckstäm-ning. Det är på skilda vägar man når målet: levandegörandet av
krigets fasa.
Iscensättningen på Dramaten lär ha studerats efter tyska
förebilder men blott i meningen av deras anlitande som inspirationskälla.
Man vill gärna tro det, då Per Lindbergs jämförelsevis måttfulla
regi hade intet av den Piscatorska hänsynslösheten. Däremot samma
hissnande fart och spelglada lössläppthet som den.
Teater på teatern har alltid tacksamt anammats både av publiken
och scenens folk. För dessa senare är ämnet ibland en smula
ömtåligt men de ha merendels den goda gåvan att kunna le och skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
