Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Nat Ellgar
åt sig själva. Osökta tillfällen till bådadera erbjuder den
bokstavligen "snurriga" familjekarusell (på Oscarsteatern), som kallas för
Den kungliga familjen... Amerikanskt märke, amerikansk
snälltågsfart, amerikansk satir över en bekant amerikansk skådespelar familjs
liv och leverne.
Livet har sin rätt men framför livet teatern kunde sättas som motto
över denna på handling utblottade men på händelser så mycket mer
överströmmande nyckelkomedi, som strängt taget inte så mycket
angår oss utsocknes. Vi äro ju inte i besittning av "nyckeln", d. ä.
den ärade bekantskapen med originalfamiljen (Barrymore),
skottavlan för skämtet.
Det har aldrig varit förf :s mening, att alla skådespelare äro precis
som familjen Cavendish. Men varför inte utnyttja tillfället? Driften
är på det hela mer rolig än blodig... Litet allmängiltighet har den
nu i alla fall. Det temperaments fulla, impulsiva, oberäkneliga, naiva,
den ömsom halsbrytande omkastningen från uppskruvat patos till äkta
känsla, ömsom outredbara hopblandningen av bådadera — allt detta
och mer till, som utgör svagheterna och charmen hos Thalias
egendomsfolk bars omsorgsfullt och verksamt fram i denna komedi om
komedianten
Den kungliga familjen är huvudsakligen ett nöje för
teaterkännare, ehuru en smula tröttande i längden även för dem, men kan
också göra anspråk på att intressera en större publik.
Man kan icke förbigå det goda spelet i ett så pass "speciellt" stycke
som detta. Särskilt obetalbar var den scen, där hela familjen (de
voro visst 10 aktörer) var isamlad i sällskapsrummet, ätande
frukost — vid småbord.
Regissören hade gjort sig stor möda med den enda scenbild, som
behövde förekomma de 3 oroliga akterna igenom. Med speltakten,
skrikigheten och kacklandet~i-mun hade han gjort sig litet för stor
möda.
Om man vill, kan man kalla Tolvskillingsoperan (Komedi-teatern)
ett socialt skådespel. Men det samhälle den utsätter för så bitter
satir och så obarmhärtigt gyckel är förstås en annan tids
(1700-talet) än vår. Hur gärna vill man inte säga sig, att våra dagiars
elände icke är fullt så erbarmligt som det här blottade? ... Men det
är en hel socialpolitisk och litteraturhistorisk studie att gå till botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
