Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Nat Ellgar
Ett ädelt vänskapsförhållande mellan två unga män håller på att
upplösas genom en kvinnas mellankomst. Hon söker att övertyga
den obotlige ungkarlen om kärlekens företräde framför vänskapen.
Misslyckas, som det tycks, fullständigt. Men i slutuppgörelsens
ögonblick röjer ett par fatala ord rätta sammanhanget. Hon är den
segrar/de. Den "obotlige" har hennes hjärta och han, som verkligen
älskat henne, avträder frivilligt inte bara från den obarmhärtiga
kärlekens utan från det lika obarmhärtiga livets grymma
krigsskådeplats.
Denna närmare sett brutala könskamp utspelas i en ytterst förnäm
och luxuös miljö, där det kämpas med blanka men fint sirade vapen.
Orden äro svärdsklingor, blickarna dolkstötar (eller tvärtom, om man
vill), en duell på liv och död, vari båda dessa makter tillskriva sig
segern och ta hem sina offer. Kärleken måste ju till slut avgå med
segern. Så är åtminstone teaterns, om också inte verklighetens lag.
Dramaten hade ett par vältränade och högt upptrimmade krafter
att sätta in på de tacksamma uppgifter, som bjödos.
Konversationstonen ligger på det virtuosa planet och dialogen är mästerligt
behandlad av förf. Kanske litet väl skarpt utstuderad för våra
förhållanden bara.
Dramaten hade till sitt stora klassiska program för året valt Kung
Lear, den stora Shakespearska ödestragedin, som av Brandes
liknats vid Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet. För en gångs
skull slapp man höra okynniga frågor från grälsjuka kritiker,
varför just detta och inget annat av förf :s stycken valts. Frågan vore
i så fall lätt att besvara. Teatern förfogar över en skicklig regissör
och en skicklig skådespelare, båda liksom klippta och skurna för sina
resp. uppgifter.
Kung Lear är en ödestragedi i det antika dramats mening. Det
är visserligen skådespelet om barns otacksamhet mot föräldrar (vilket
lå;er enkelt nog) men den kungliga fadern — som det här närmast
gäller — är i skådespelet framställd som en bruten, halvt sinnes svag
och lallande gubbe, den där själv bereder sin undergång. "Ej
vurmig prins bör lös och ledig gå", står det i Hamlet. Det gäller i än
högre grad om Lear. Hans olycka är att ha överlevat sig själv, att
tiden gått honom förbi och förhållandena växt honom över huvudet.
(Det gammal-patriarkaliska kungadömet hade sina alldeles speciella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
